Predikningar

Läsningarna sammanfattar de olika skedena i Benedictus liv. Abraham kallas att lämna sin släkt och sitt land. Benedictus bryter upp från det dekadenta livet i Rom. ”Göra sig främmande för denna tidsålders gärningar”, som han säger i regeln.

Både Skrift, Tradition och Kyrkans er­farenhe­t varnar för att förtrösta på människor. Visheten var­nar. An­för­tro dig inte åt någon utan att först ha prövat vederböran­de! Mot det ställer profeten den människa som ”förtröstar på Herren”. Den­ne lik­nas vid ett träd ”planerat nära vatten. Det sträcker sina rötter mot bäcken och upphör inte att bära frukt”.

”Under den helige Josefs trogna vård lät Gud frälsningens mys­terier ta sin början på vår jord.” Kollektbönens ord påminner om det mänskliga livets rotsys­tem och villkoren för att växa till. Det gäller först familjen. I familjen lär sig människan det grund­läg­gande mänskliga. Mänsklighetens stora familj förutsätter de små familjerna.

”De säger ett och gör ett annat.” Hyckleri kallas det. Allvarligast blir hyck­leriet när det har religiösa för­tecken. Je­sus talar med bitande iro­ni om ”breda böneremsor och stora man­tel­tofsar”. I teorin är alla eni­ga om att fördöma hyckleriet. Var finns proble­met? Inte heller profetens ord är kontroversiella: ”Upphör att göra vad ont är. Lär att göra vad gott och rätt är, visa förtryckaren på bättre vägar, skaf­fa den faderlöse rätt, utför änkans sak”.

Profetens uppgift är inte bara att förkunna. Hans kallelse är ock­så att be för folket. Profeten Daniel inte bara ber för sitt folk. Han gör sig till ett med deras synd i en ställföreträdande be­­kännelse: ”Vi har syndat, vihar gjort illa. Vi hörde inte Herrens, vår Guds röst”. Det blir en profetia om Kristus, som ställde sig i raden av botgö­rare när han döptes, som bad för sitt folk och som på korset gjor­de sig till ett med hela världens synd.

Prövning och tröst. När motgångar och orättvisor ändrar människans uppgjorda planer, när olyckor eller katastrofer drabbar, väcks frågan varför livet är så skört? Varför är det så fyllt av svårigheter och lidande? Till de troende ställs den anklagande frågan hur vi då kan tro på en god och kär­leksfull Gud. Om det mänskliga livet tar slut med döden, då är frågorna inte lätta att besvara. Då går inte ekvationen ihop. Om jorden är människans hem, då borde den jordiska lyckan vara stabil och lycklig. Men allt på jorden är skört, förgäng­ligt och orättvist. Om, däremot, detta liv är en vandring mot människans egent­liga hem, då får bå­de svårigheter och glädjeämnen en annan karaktär.