Predikningar

Han tog på sig våra sjukdomar för att vi skulle botas. Världen mår inte bra. Försöken att bota henne är valhänta och kan göra skadan värre. Det måste bli så om man inte vet vari människans avgörande sjukdom består. Läkare som stäl­ler oklar eller fel diag­nos är inte att lita på. I dagens evangelium stiger Johannes Döparen in i vitt­nes­bå­set, ställer diagnos på värl­den och vittnar om den läkare som kan bota. Han pekar på Jesus Kristus och säger: ”Där är Guds lamm som tar bort världens synd”.

Debatten i moraliska frågor pågår hela tiden. Vilka hör till de ”go­­­­da” respektive de ”on­da”, till ”de rättfärdiga” eller till ”syndarna”? De­batten på­går både i värl­den, i kyrkan och i den lilla gemen­skapen. Både bland moral­teolo­ger och ”van­ligt folk”. Det finns en skill­nad som inte kan trollas bort, en skillnad mellan goda och on­da hand­lingar, men när vi människor kallar andra människor ”goda” eller ”on­da” är det lätt att trampa fel.

Den lame i evangeliet förs till Jesus av sina vänner och firas ner ge­nom taket framför Jesus. Evangelisten berättar att Jesus in­grep ”när han såg deras (=vännernas) tro”. Att Jesus helar ute­slu­ter inte männi­skans samverkan. Tvärtom, den frigörs. Enligt Hebreerbrevet sker det genom hörsamhet och tro. Medan ohör­samhet, som leder till otro, får förödande konsekvenser. De skall ”aldrig komma in i Guds vila”.

”Genast försvann spetälskan.” Befrielsen är för Kristus ett ögonblicks verk. För oss motsvarar det den sakramentala verkligheten: Dopet, avlösningen, kommu­nionen. Men också det första tecknet på omvändelse och kallelse som erfars. Då allt är rent och klart. Den första kärleken. Men tiden går och människan har kort minne.

Hebreerbrevet har i sin inledning förkunnat Jesus som Guds Son. Dagens avsnitt säger att han också måste vara människa. Han ”måste i allt bli lik sina bröder” för att ”ta sig an dem”. Det är vad evangeliet berättar om. Jesus botar Simons svärmor som låg sjuk i feber. ”Han botade många som led av olika sjuk­domar och han drev ut många demoner.”

Gregorios av Nyssa (d. 405; broder till Basileios den store) var en av den tidi­ga kyrkans stora mystiker. Han ville hela tiden ta ett steg vidare. Ef­ter varje steg ville han ta ett nytt. Den åttonde psaltarpsalmen förundras över att Gud ”tagit sig an” män­ni­skan. ”Du gjorde honom nästan till Gud”. Hebreer­­bre­vet återger psalmen enligt den grekiska översätt­ning­en: ”En liten tid lät du honom vara ring­are än änglarna”. Psalmen blir än­nu ett bibliskt vitt­nesbörd om den Herre som brevets in­led­ning för­kunnar som Guds Son.

Det förtätade ordet som bild. Vi har firat Jesu födelse och kallade det nyfödda barnet ett ”förtätat ord”. När Jesus i dagens fest låter sig döpas av Jo­han­nes i Jor­dans vatten målas snarast en bild för våra ögon, en ikon. Inte som ett fotografi, som fixerar något förflutet. Ikonen ger ifrån sig ett ljus som påverkar betrak­ta­ren. I väst är vi vanare att tänka så om Guds Ord. När vi lä­ser och lyssnar, talar ordet till oss. Ikonen kan kallas ett ord som blivit bild. Med samma syfte, att förvandla dem som betraktar bilden.

Benedikt XVI i ljuset av de vise männen. För tretton dagar sedan firade vi Jesu födelse. På juldagen kallade vi barnet ”ett förtätat ord”. Idag firar vi hur de vise männen finner detta Ord, som ”öppnar sig” för dem. De faller ner och tillber barnet i Marias famn. Under dessa dagar mellan jul och trettondeda­gen har vi också följt vår förre påve Benedikt XVI under hans sista dagar på jorden. Vi fick höra om de sista ord som utgick från hans mun: ”Her­re, jag älskar dig”. Vår bön är att han nu skall få se och tillbedja sin älskade Herre ansikte mot ansikte. De tre vise männen kastar ljus över vår hä­­dangångne påve.