Predikningar Clemens Karlsson

Vi har kommit en bit in i fastan, och kanske har vi börjat kunna komma in lite i vad kyrkan egentligen ägnar oss åt under tid och vi själva rent konkret det här året. I dagens evangelium  (Joh 4:1-42) så får vi allting lagt ut för oss på det rätta hållet, med Kristi initiativ, och inriktat på mötet med honom, och på öppnandet för oss av Gud gåva. Här får vi hela den sköna och vackra sidan av också vad omvändelse är, och hur skönhet och omvändelse är förknippade med varandra, i och genom att de sker just som ett möte.

Kära bröder och systrar, Advent är tiden som förbereder att vi kan låta Gud gå oss till mötes, så som han har etablerat det i den nya och eviga frälsningsordningen. Det är värt att låta det sjunka in: adventstiden syftar till vår förberedelse på Guds handlande, de förberedande åtgärdernas tid så att Gud, som han etablerat det i Kristus, kan få komma oss människor till ett verkligt möte, till en saliggörande förening.

Lärjungarna bjuder oss idag på en situation med en hög igenkänningsfaktor. De vänder sig till Jesus med den korta men uppriktiga bönen: «Föröka vår tro!» Och det sker med dem – det är en bön som, bara den framställs med uppriktigt hjärta, innehållsmässigt förstås är så fylld av ändamålsenlighet och välbehag inför Gud (Luk 17:5-10) Jesus skulle förstås vilja ge dem en tro som så småningom också kommer att slå igenom så mycket större, men redan nu händer det alltså en tillväxt i tro, och därmed omvandlar lärjungarnas liv. Tron är ju ett förhållande, snarare än ett ting, och något som därför inte kan mottas annat än så vi och vår tillvara förändras också med detta förhållande.

Hur går det med förvaltandet av våra liv? I liknelsen som vi nu har hört, använder förvaltaren denna skapelsens goda, för att göra sig vänner (Luk 16:1-13). I själva verket är tillgångarna inte hans, utan de tillhör Herren. I för sig skulle han också kanske ha fått en del av det för själva förvaltandets skull; det vet vi inte precist, men poängen är att tillgångarna inte är hans egna. När vi bejakar en teologisk syn på tillvaron i stort, så bekänner vi också att allt tillhör Herren, vår Gud, himlarna är hans, jorden är hans och allt vad därpå är. Allt tillhör Gud, och det är uppenbart att också i liknelsen så är det så att den rike personen är Gud, och förvaltaren det är människan som använder jordens tillgångar och dess goda.

Liturgin denna söndag vill ge oss ljus och värme för att komma undan ett liv i ljumhet och för att övervinna medelmåttighet som lätt kan infinna sig.

Läsningarna denna söndag öppnar mycket rakt på med förmaningen ur Predikarens bok: «Fåfängligheters fåfänglighet, allt är fåfänglighet» Allt är som imma, säger grundtexten, allt dunstar liksom bort, allt faller isär, varar bara kort. Risken som vi i alla människor delar, är att vända oss efter fåfängliga ting, till sådant som saknar meningsfullt syfte (Pred 1:2; 2:21-23)

Kära bröder och systrar, När vi hör om helgonens bön [vi kan tänka på den heliga Birgitta som vi firade högtidligt igår, vår ordensgemenskap grundare, eller någon annan rätt så helgad person i vår närhet] så inser vi att det måste finnas något bärande – förutom de  själva – som fått dem att be med sådan djärvhet, uthållighet och förtrolighet. Vi kan undra vad det är, men vi kan ju också undra över varför vi kanhända inte är så mycket sådana själva, och en fråga som också är relevant om vi måhända också kommit en bit hur mycket av det som kan givet också som en följd av bön (vår egen eller annans)?

Ibland är det nödvändigt att välja, också bland goda ting, ja, till och med bland goda andligt motiverad ting och sysslor. Särskilt är det så för dem som redan etablerats i vänskapen med Jesus, så som det var just för Marta, Maria och Lasaros, om vilka det så småningom på annat ställe i evangelierna står att Jesus älskade dem. Guds kärlek, det är något som hör till Guds väsen, och som präglar allt det goda han gör. I den meningen omfattas vi alla av den, och det endast utifrån att vi finns till, oavsett om vi nu alls hunnit kunna eller har velat ge någon som helst gensvar till detta i vårt livs konkreta historia.

Skörden är stor, men arbetarna är få. Kära bröder och systrar, på ett gammalt svartvit vykort som karmelitbröderna i Norraby lät trycka upp för närmare 50 år sedan står på baksidan de här orden som vi hör som denna söndags evangelium (Luk 10:1-9). På vykortets framsida ser man ett böljande sädesfält, med korn av något slag, och klostret som en siluett mot horisonten. Skördens Herre har där under åren haft en handfull arbetare, stödda av karmelitnunnornas bön i Glumslöv och här i Hillerød, med många andra flera tillika.

Ge dem något att äta, ni själva. En – i ordets allra bästa – from dam delgav vid ett fint tillfälle varför hon svarat jag på dragningen till fullheten av den katolska tron, den uppenbarade sanningen, nämligen, att hon önskade Kristi kropp, önskade delaktighet i, gemenskap med, gemenskap i. ”Det är Kristi kropp jag åstundade, om du förstår vad jag menar”, sade hon. Den som säger katolska kyrkan, säger den heliga eukaristin – och den som menar den heliga eukaristin, borde i alla fall, om hon helt förstod vad hon menade, säga katolska kyrkan, säga och åstunda Jesus Kristus.