Predikningar Clemens Karlsson

Herren tänker på oss och välsignar oss. Han gör det genom Vår Herres Jesu Kristi evangelium och genom det yttersta kärleksbevis som vi i den heliga mässan får del i genom detta trons mysterium. Införda i den gemenskap som denna totalitet av kärlek som kommer från Gud åstadkommer, så kan vi steg för steg också själva alltmer utöva trohet mot de sammanhang som Herren också välsignar oss med här i tiden, om vilket vi idag fått några klara och underbara ord om.

Var söndag bekänner vi med den nicenska trosbekännelsen att vi tror på ”en enda, helig, katolsk och apostolisk kyrka.” Det är ganska klart: det finns en Kyrka, samlad av den helige Ande och helig genom sin konstitution. Hon är katolsk på grund av sin helhet och för att hon är utrustad med trons fullhet. Och hon är apostolisk eftersom hon undervisas, betjänas och leds av apostlarna och deras vigda efterträdare.

Mitt i sommaren firar vi denna högtid till åminnelse av den saliga Jungfru Maria av Berget Karmel, av hennes beskydd och bistånd för oss som kristna. Det brukar ofta vara en av årets varmaste dagar (idag verkar det kanske inte helt vara så), men i Guds försyn är det i alla fall en dag där en viss sommarledighet har hunnit infinna sig, en ledighet och frihet som hjälper oss också att ta emot den särskilda gåvor som Gud vill skänka de som han genom sin nåd redan gjort fria och lediga för sig.

Att vi just hört liknelsen om sådden är helt klart för oss alla, men att läsningen denna söndag är relativt lång beror på att kyrkan vill låta oss höra, förutom denna liknelsen även Jesu egen kommentar till varför han talat i liknelser, och allra sist fick vi också förklaringen till liknelsen i vanliga ord, vilket förstås var det som gick åt mest ord till att förmedla eftersom det skulle vara med vanliga ord.

Vi har kommit en bit in i fastan, och kanske har vi börjat kunna komma in lite i vad kyrkan egentligen ägnar oss åt under tid och vi själva rent konkret det här året. I dagens evangelium  (Joh 4:1-42) så får vi allting lagt ut för oss på det rätta hållet, med Kristi initiativ, och inriktat på mötet med honom, och på öppnandet för oss av Gud gåva. Här får vi hela den sköna och vackra sidan av också vad omvändelse är, och hur skönhet och omvändelse är förknippade med varandra, i och genom att de sker just som ett möte.

Kära bröder och systrar, Advent är tiden som förbereder att vi kan låta Gud gå oss till mötes, så som han har etablerat det i den nya och eviga frälsningsordningen. Det är värt att låta det sjunka in: adventstiden syftar till vår förberedelse på Guds handlande, de förberedande åtgärdernas tid så att Gud, som han etablerat det i Kristus, kan få komma oss människor till ett verkligt möte, till en saliggörande förening.

Lärjungarna bjuder oss idag på en situation med en hög igenkänningsfaktor. De vänder sig till Jesus med den korta men uppriktiga bönen: «Föröka vår tro!» Och det sker med dem – det är en bön som, bara den framställs med uppriktigt hjärta, innehållsmässigt förstås är så fylld av ändamålsenlighet och välbehag inför Gud (Luk 17:5-10) Jesus skulle förstås vilja ge dem en tro som så småningom också kommer att slå igenom så mycket större, men redan nu händer det alltså en tillväxt i tro, och därmed omvandlar lärjungarnas liv. Tron är ju ett förhållande, snarare än ett ting, och något som därför inte kan mottas annat än så vi och vår tillvara förändras också med detta förhållande.

Hur går det med förvaltandet av våra liv? I liknelsen som vi nu har hört, använder förvaltaren denna skapelsens goda, för att göra sig vänner (Luk 16:1-13). I själva verket är tillgångarna inte hans, utan de tillhör Herren. I för sig skulle han också kanske ha fått en del av det för själva förvaltandets skull; det vet vi inte precist, men poängen är att tillgångarna inte är hans egna. När vi bejakar en teologisk syn på tillvaron i stort, så bekänner vi också att allt tillhör Herren, vår Gud, himlarna är hans, jorden är hans och allt vad därpå är. Allt tillhör Gud, och det är uppenbart att också i liknelsen så är det så att den rike personen är Gud, och förvaltaren det är människan som använder jordens tillgångar och dess goda.

Liturgin denna söndag vill ge oss ljus och värme för att komma undan ett liv i ljumhet och för att övervinna medelmåttighet som lätt kan infinna sig.

Läsningarna denna söndag öppnar mycket rakt på med förmaningen ur Predikarens bok: «Fåfängligheters fåfänglighet, allt är fåfänglighet» Allt är som imma, säger grundtexten, allt dunstar liksom bort, allt faller isär, varar bara kort. Risken som vi i alla människor delar, är att vända oss efter fåfängliga ting, till sådant som saknar meningsfullt syfte (Pred 1:2; 2:21-23)