Bloggar

Valet av den amerikanske kardinalen Robert Prevost som påve Leo XIV den 8 maj blev svaret på mångas frågor om kontinuiteten i påveämbetet efter Paulus VI, Johannes Paulus II, Benedikt XVI och Franciskus.

Det behövs inte en marxistisk kommunistisk diktatur för att angripa Guds skönaste skapelse, familjen, man och hustru, barn och barnbarn. Banaliseringen av sexualitet som en folkhälsofråga kräver varken politisk diktatur eller massindoktrinering utan sprider sig genom en allmän normkritik och genom statsunderstödda preventivmedel och fri abort.

Frågan om receptionen av abortlagstiftningen i Sverige är inte så enkel som man kanske kan tro. Å ena sidan sammanfattas erfarenheterna enbart positivt – för kvinnan – å andra sidan visar andra inofficiella redovisningar att kvinnor ångrar sig och lider av vad de låtit ske. För oss som katoliker är i princip vår förståelse av aborten, klinisk eller medicinsk, enbart negativ, eftersom en beslutad abort i samma ögonblick utestänger från den sakramentala kommunionen.

I världens mest sekulariserade land är man ändå alltid rädd att göra fel. Man vill veta hur man ska uppträda, vad man ska säga och tycka. Det är ”svenskt” att tycka om att vara regisserad, då kan man ju inte göra så mycket fel och klarar sig igenom alla åsiktskontroller.

Statens inblandning i alla etiska frågor har nu nått den nivå som en gång Gamla Testamentets Moseböcker hade. Allt regleras nu av staten. Den ”moraliserar” i fallet med köp av sexuella tjänster på internet och moraliserar över manliga sexköp men friar kvinnan. Staten ger vårdinstitutionerna förutsättningar för avlastande  hemaborter och i framtiden manliga motsvarigheter till kvinnliga p-piller och fertilitetsbehandlingar med utsortering av genetiskt svagare embryon. Staten låter i framtiden 16-åringar bestämma sitt juridiska kön.

När en ny påve tar vid i den obrutna apostoliska successionen kan man vänta sig nya angrepp från demonernas sida.  Må Gud beskydda påve Leo XIV (2025-). Må Ärkeängeln Mikael försvara oss och Sankt Josef beskydda kyrkan påve Leo! Påve Leo XIII (1873 - 1903) har under en mässa känt sig frysa till is. Det sägs ”att han kollapsat efter en gastkramande vision av demoniska krafter som angrep Kyrkan och världen i en våldsam andlig kamp”. Påven skrev som ett svar på den syn han upplevt den nu kända bönen, ’Helige Ärkeängel Mikael, försvara oss i striden…’ Ja, stöt tillbaka demonerna i den avgrund ur vilken de emellanåt dyker upp!

Kyrkans katekes säger att ”söndringar uppstått redan i början av denna ena Guds kyrka” (KKK 817). Söndringar skadar enheten i Kristi kropp (man skiljer mellan heresi, avfall och schism” (KKK 817). KKK hänvisar också till kanoniska lagen CIC 751. Nu handlar förstås den kanoniska rätten bara om Kyrkans enhet utan definierar de områden som kräver disciplin från de ämbetsbärare i Kyrkan som ibland måste ott fatta beslut för att gagna medlemmars frihet och för att bestraffa brott mot Kyrkans lagar.

Idag på tisdagen i tredje påskveckan har vi i mässan först lyssnat till Apostlagärningarna: ”Men fylld av helig ande riktade Stefanos blicken mot himlen och såg Guds härlighet och Jesus som stod på Guds högra sida” (7:56). För vad han sedan sade blev han stenad till döds. Den som fick kasta första stenen var Saul (7:58b) som skulle bli hedningarnas apostel och själv lida martyrdöden.

"Det här handlar inte bara om att motverka homosexualitet, utan om kriget mot Gud och den naturliga ordningen. Att acceptera dessa ideologier är att kliva in på dödens väg, ” säger Kardinal Robert Sarah i sin bok, ”Gud eller inget” (Dieu ou rien). Är detta en slags krigsförklaring – och i så fall mot vem? Hur ska man förhålla sig till frågan om sexualiteten i vår egen samtidskultur i väst? För många är Kyrkans undervisning kränkande och i strid mot Jesu kärleksbudskap. Låt oss bara tänka efter!