Rökelsen stiger igen. (Foto av Simon Caldwell)

Inte bara i gotiska katedraler eller latinska mässenklaver – utan i hjärtat på unga amerikaner som mot varje kulturell strömning simmar motströms mot katolicismen. Det är ett fenomen som förbryllar både den sekulära eliten och liberala protestanter. Hur, i denna tid av dekonstruktion och digital nihilism, skulle hierarkins, ritualernas och bekännelsens kyrka kunna betraktas som – av alla saker – cool?

Ändå är det så. Tyst, stadigt och sedan plötsligt. Den latinska mässan är trendig. Katekeserna är bokmärkta. Unga vuxna citerar Aquino i samma andetag som Camus. Det är inte ironiskt. Det är inte estetiskt. Det är inte cosplay. Det är en revolt mot rotlösheten.

För det som ser ut som en religiös väckelse är också ett kulturellt uppror.

Vi fick höra att framtiden skulle vara gränslös, ytterst stärkande. Vi fick höra att vi skulle vara lyckligast med färre regler, färre roller, färre traditioner. Bara vibbar.

Men experimentet misslyckades. Vi är ensammare. Sjukare. Andligt svältande. I stället för mening fick vi algoritmer. I stället för transcendens fick vi TikTok-terapi. Och under den sockersöta dimman av egenvård känner många unga människor den gnagande närvaron av något som saknas.

Katolicismen erbjuder vad den moderna världen inte kan: struktur. Disciplin. Mysterium. Den viskar inte att du är perfekt, bara som du är. Det kräver förändring. Det kräver underkastelse – till något som är äldre, klokare och större än du.

Att vara katolik är att leva i en berättelse. En tvåtusen år gammal, blodindränkt, guldtrådad, världsformande berättelse. Den har martyrer och mirakel. Helgon och skurkar. Arkitektur som får dig att gråta. En Gud som blev människa. En snickare som led för dina synder. En jungfrulig moder krönt i himlen. Försök att passa in det i en 15-sekunders Instagram-rulle.

För unga amerikaner som växt upp med Marvel-filmer och dekonstruktionistiska memes är katolicismens djärvhet berusande. Det säkrar inte sina satsningar eller späder ut sina påståenden. Den säger: Detta är kroppen. Detta är Blodet. Detta är Sanningen.

Och unga människor, som är trötta på förskönande omskrivningar och moralisk relativism, säger: Amen.

Kyrkan, trots alla sina brister, lovade aldrig att vara fullkomlig. Den lovade att vara sann. Och för många konvertiter, särskilt de som vuxit upp i sterila megakyrkor eller ateistiska hem, erbjuder katolicismen det som saknas i varje "andlig men inte religiös" samling: gravitationen.

Du går inte in i en traditionell katolsk mässa och känner att du har snubblat in i ett självhjälpsseminarium med psalmer. Ni känner hur tyngden av två årtusenden lägger sig på era axlar. Det finns inga moodboards, inga dimmaskiner, inga pastorer i stuprörsjeans som erbjuder life hacks. Där finns bara prästen, altaret, offret och tystnaden. En tystnad som för många är ärligare än någon predikan.

Och så har vi internet. Ironiskt nog är det samma teknologi som hjälpte sekularismen att kolonisera kulturen som nu hjälper katolicismen att slå tillbaka. Samma plattformar som en gång reducerade sanning till trend är nu värd för långa debatter om konciliet i Nicaea och Mariadogmen. YouTube-debatter, Substack-uppsatser och "TradCath"-konton i sociala medier förvandlar gammaldags ursäkter till viralt innehåll. Memerna är skarpa. Argumenten är lufttäta. Det som började som nyfikenhet – "Vad är ens den latinska mässan?" – har blivit övertygelse, omvändelse och katekesundervisning. Det här är inte bara innehållsskapare. De är apostlar med WiFi, beväpnade inte med ringljus utan med kyrkofäder och fotnoter. Och de vinner själar i 4K.

Deras budskap är tydligt: kyrkan är inte antiintellektuell. Den uppfann den intellektuella traditionen. Den kanoniserade förnuftet långt innan moderniteten försökte sterilisera det. Och för en generation som uppfostrats till att tro på vetenskapen men längta efter metafysik, känns katolicismen som den felande länken – sinne och själ i harmoni.

Men missta inte detta för en ren filosofisk övning. Något djupare rör sig.

I en kultur som är besatt av identitet erbjuder katolicismen identitet genom överlåtelse. Inte den kurerade, performativa sorten, utan en korsformad sort – att dö bort från sig själv för att leva i Kristus. Det är allt som det moderna jaget ryggar tillbaka för, och det är just därför det är så kraftfullt.

I en värld av mjuka kanter och moralisk gröt vågar kyrkan ändå säga nej. Nej till abort. Nej till relativism. Nej till ihåliga framåtskridanderitualer. Och varje "nej" är bundet till ett rungande "ja" – till livet, till sanningen, till skönheten, till den mänskliga själens heliga värdighet.

Det är inte förtryckande. Det är befriande.

Det är inte "baserat". Det är saliggörande.

Detta är inte en andlig modefluga. Det är en motkulturell rörelse – just för att den vägrar att smickra kulturen. Det kräver något. Det riskerar något. Det kostar något. Och det är just därför det fungerar.

Den katolska kyrkan är inte "cool" på det sätt som marknadsförare förstår ordet. Den är cool eftersom den inte bryr sig om den är det. I en tid som är besatt av varumärkesbyggande erbjuder katolicismen tillhörighet. I en kultur av kollaps erbjuder den en katedral. Och för många unga amerikaner är det den enda sortens framtid som är värd att bygga. För när allt annat faller sönder är tradition inte dödvikt.

Det är byggnadsställningar.

John Mac Ghlionn

Till svenska, juni 2025, Eva-Lotta Svensson

Inlägget kommer från sidan www.ncregister.com

Direktlänk till inlägget klicka här