Göran Fäldt

"Det här handlar inte bara om att motverka homosexualitet, utan om kriget mot Gud och den naturliga ordningen. Att acceptera dessa ideologier är att kliva in på dödens väg, ” säger Kardinal Robert Sarah i sin bok, ”Gud eller inget” (Dieu ou rien). Är detta en slags krigsförklaring – och i så fall mot vem? Hur ska man förhålla sig till frågan om sexualiteten i vår egen samtidskultur i väst? För många är Kyrkans undervisning kränkande och i strid mot Jesu kärleksbudskap. Låt oss bara tänka efter!

Skillnaden mellan dem som dött före Kristi död, nedstigande i dödsriket och uppståndelse, och dem som nu dör är att de som nu dör efter Kristi försoningsdöd för alla människor inte väntar på frälsningen och himmelriket utan genom föreningen med Honom som Frälsaren, möter Gud omedelbart.

Kristus "steg ner i dödsriket" enligt den apostoliska trosbekännelsen och befriade de rättfärdiga som trodde på och väntade i tro på Guds Frälsare. Det finns bilder och klassiska målningar om dödsriket som vi gärna betraktar på påskaftonen. De kan visa hur Kristus drar upp Adam och Eva ur sina gravar för att föra dem upp till Uppståndelsens ljus.

I den äktenskapsförberedande kursen jag bedriver måste frågan om ogiltigförklaring från Kyrkans sida tas upp. Inte bara när det gäller ”blandäktenskapen” – katolskt – protestantiska par – utan generellt. I Familjeutskottets häfte ”Äktenskapets betydelser” (2022, med biskops imprimatur) kan paren orientera sig om vad som i olika civillagstiftningar sägs om kraven för äktenskapet och om skälen för ogiltigförklaring. Inte minst konvertiter till katolsk tro och kyrkolära behöver noggrann vägledning eftersom skillnaderna är mer djupgående än vad som kanske anas.

Vad händer med pojkar efter föräldrars skilsmässa, och med flickor? I praktiken ser många moderna kristna budet som ett gammalt bud som var gällande under Mose tid. För många är det en chock att upptäcka att Katolska kyrkan upprätthåller budet som bud också idag. I vår tid, då nästan alla lever i en relation med någon annan, tycker man att ett brott mot budet om äktenskapsbrottet och efterföljande skilsmässa blivit en social nödvändighet och som också accepteras generellt i åtminstone västerländska samhällen.

Boken ”Ro utan åror” av Ulla-Carin Lindquist är ett slags testamente till eftervärlden. Jag tycker om att tänka mig att författaren till den här skoningslöst gripande boken är ägnad åt de många, som ensamma, eller omgivna av sina närmaste, lever utan att ha kontroll på någonting, och ser den sista tiden i livet som ett utdraget farväl som suger ut de sista krafterna. Vår tradition talar ibland om en Ars morandi, konsten att dö. Att ”ro utan åror” kan vara ett uttryck för att föras mot målet, med havsströmmen, eller den svaga kvällsbrisen. Hur svårt det än kan vara att ”släppa taget” om sitt liv, så är det ändå en del av livet som pulserar genom kroppen och medvetandet om livet som gåva och mysterium.

Det beror på det autentiska läroämbetet. Vi katoliker vet att kyrkan undervisar i moralen och undervisningen vilar på en fast lära. Även om man knotar, accepterar man. Protestanter kan hålla med oss men inte stå emot om majoriteten ser ut att acceptera förändringarna. Man kan knota lite grann men ge med sig. Man kan i det protestantiska Sverige utveckla etiska modeller men inte hävda att den ena är bättre än den andra.

Det är mycket viktigt att vi alla som med Kyrkans stöd och undervisning "motar Olle i grind" när personer använder sin personliga status för att bereda vägen för dödshjälpslagstiftning. Uttrycket på svenska är gammalt och betyder att problem inte ska tillåtas komma in och göra skada. Man ska ha en vakt vid grinden, eller dörren där man går in.

Frågan om allas slutliga frälsning, grekiska Apokatastasis, har  nyligen aktualiserats med en bok med samma namn, och med underrubriken ”Släng helvetesglasögonen och läs Bibeln – I Hoppet är vi frälsta” (2024), av de båda frikyrkliga pastorerna Göran Ljungberg och Lasse Yngvesson. Det har fått mig att söka klarhet i vad den kyrka jag tillhör själv, den katolska,  säger som svar på samma fråga,  ”Skall många frälsas – eller alla?”

Många har framhållit den schweiziske teologen Hans Urs von Balthasar (1905 - 1988) som en av de viktigaste teologerna i Katolska kyrkan under 1900-talet. S:t Johannes Paulus II, Benedikt XVI och Franciskus hör till dem. von Balthasar utsågs till kardinal av Johannes Paulus II men avled innan han kunde upptas i kardinalkollegiet. Teologiskt invände von Balthasar både mot den konservative franske ärkebiskopen och schismatikern Marcel Lefebvre (1905 – 1991) och mot den liberale Hans Küng (1928 - 1921). Han var nära vän med patriarken av Venedig, Angelo Scola (f 1941), som av många förväntades bli den nye påven efter Benedikt XVI, och med den protestantiske teologen Karl Barth (1886 - 1968).