Morgan Elworth

Jesus beskylldes för att äta och dricka med syndare. Men gjorde han verkligen det?

Han bjöds till fariséer. Han gick dit. Han gästade publikaner. Och dit gick han också. Men ”hängde” han med dem? Umgicks han inte primärt med sina lärjungar även om han hade upprepade möten med syndare för att omvända dem?

Vi ska hata synden och älska syndaren. Det är inte så svårt att älska en botfärdig syndare. Det är tvärtom riktigt roligt. Lite svårare blir det med obotfärdiga syndare. Men det går, det också. Gud låter ju solen gå upp över både onda och goda. Vi ska inte vara sämre. Svårast blir det när syndaren påtvingar oss att acceptera synden. Då fortsätter vi förstås att älska syndaren. Men kärlek är att vilja väl. Och allt som bekräftar felaktig livsstil är fel. Det blir till förförelse för syndaren.

Som luthersk kyrkoherde satt jag i början av åttiotalet i den lantliga prästgårdsidyllen och blickade ut genom fönstret på de fridsamma korna. Solen sken. Fåglarna kvittrade. Jag läste Limadokumentet. Jag blev euforisk! Ett dokument från Kyrkornas Världsråd som var i rörelse mot katolska kyrkan. Inte ens kvinnliga präster var längre en självklarhet.

Som luthersk kyrkoherde satt jag i början av åttiotalet i den lantliga prästgårdsidyllen och blickade ut genom fönstret på de fridsamma korna. Solen sken. Fåglarna kvittrade. Jag läste Limadokumentet. Jag blev euforisk! Ett dokument från Kyrkornas Världsråd som var i rörelse mot katolska kyrkan. Inte ens kvinnliga präster var längre en självklarhet.

Gud älskar alla. Han har skapat oss och har återlöst oss. Vi ska därför reservationslöst älska alla - även syndare som inte ångrar sig. Det gör ju Gud.

Jag älskar den nya mässan - den är ju mässan. Men många katoliker föredrar den gamla. Jag älskar den också - den är ju mässan. Är det något som är jobbigt med nya mässan? Upplevs den gamla som mer allvarlig? Som mer religiös? Är det något man slipper i den gamla mässan? Är det här som skon klämmer?

Brittiska deckare är av hög kvalitet. Fantastiska skådespelare. Bra intriger. Gott är gott och ont är ont. Och ont lönar sig aldrig. Men när vi kristna beskrivs blir det lätt lite fel. Man får visserligen stå ut med att ”Father Brown” är lite HBTQ-vänlig och märkligt överseende med en promiskuös adelsdam. Ok - man kan inte få allt.

Filmen Min pappa Marianne påminner om DDR:s propagandafilmer. De visade hur västtyska ungdomar entusiastiskt flydde till friheten i DDR.

Ska klerker syssla med politik? Mnjaa ... Vår kyrkolag förbjuder klerker - det vill säga biskopar, präster och diakoner - att vara politiskt aktiva (canon 285). Man behöver inte vara någon Einstein för att förstå att klerker därmed bör vara politiskt tysta. Men det finns ju självklara gränser för denna tystnad.

Var tionde svensk äter antidepressiva läkemedel. Eller SSRI som de numera kallas. Rimligen äter alltså minst över 10.000 katoliker i vårt stift antidepp. Orsakerna kan vara många. Vissa är genetiska . Andra har tillkommit i LHS (Livets Hårda Skola). Men är man deprimerad så är man. Gud tillåter det ju. Och meningen är alltid vår frälsning. Hur svårt det än är att förstå.