Predikningar

Syndafallsberättelsen om det förlorade paradiset är ingen saga. Den som med uppriktigt hjärta läser be­rättelsen i ljuset av kyrkans tro kän­ner igen sina villkor på jorden. Hon känner igen sin längtan ef­ter det para-dis som gått förlorat och det som hindrar henne att nå det. Människan vill vara sin egen herre, men kastas tillba­ka på sig själv och sina begränsade möjligheter, vilket slutar i den ”jord” var­ifrån hon kom-mit. I smärta får kvinnan föda sina barn. Med vedermöda får mannen skaffa mat.

Under 800-talet missionerade Ansgar i Danmark och Sverige. Ungefär samtidigt mis­sionerade de två bröderna Kyrillos och Methodios i Bulga­rien, Mä­h­ren och Kroatien. De ska­pade ett slaviskt skriftspråk och en slavisk liturgi. Bröder­na firade li­tur­gin på folkspråket och västliga biskopar op­po­nera­de. Bröder­na vände sig till Rom och påven avgjor­de saken genom att lägga deras liturgi på altaret. Han be­kräftade enheten i mångfalden.

Man och hustru ”skall bli ett kött”. Den salige påven Johannes Paulus II kallar denna förening mellan man och hustru ”ett ursprungligt sakrament”. Genom den per­sonliga intimiteten har de del i den heliga Treenighetens inre enhet, där Fadern och Sonen ömsesidigt ger sig åt varandra genom Anden.

Människan har sitt liv direkt från Gud, som blå­ser liv, sin livsande, in i henne. Hon lever från början i harmoni med Gud, med sig själv och med natu­ren. Bibeln kallar det ”paradiset” eller ”Edens lustgård”. Teo­login kallar det ett tillstånd av ”helighet och ursprunglig rättfärdig­het”.

Skapelseverket når sin höjdpunkt i människan. Fiskarna och landdjuren frambringas ur vattnet och ur jorden. ”Må vatt­net och jorden frambringa levande varelser.” Om männi­skan står det att hon skapas direkt av Gud.

Vad talade de om, Benedictus och Scholastica, när bro­dern hade kom­mit över sin chock över systerns bön om åskväder för att hin­d­ra honom att gå hem till sitt kloster? Gregorius berättar att de ”hela natten igenom kunde dela sina er­fa­renheter av det andliga livet och styrka varandra”. Hela natten? Deras ”erfarenheter” var genomsyrade och präglade av den heliga Skrift. Be­nedictus hade ju anbefallt ”andlig läsning” (lec­tio divina). De såg livet i Skrif­tens ljus och Skriften fullborda­des i deras liv.

Vad får predikan att bära frukt? Hur många predikningar har inte hållits som bara runnit ut i sanden? Vad får den kristna förkunnelsen att bära frukt? Alla dagens tre läsningar ger ett och samma svar. Profeten Jesaja, apostlarna Paulus och Petrus, alla tre får en avgörande insikt, en självkännedom som gör att de kan tas i tjänst och deras arbete bära frukt. Jesaja får se Herren i templet. Serafer omger honom som sitter på tronen. Den ena ängeln ropar till den andre: ”Helig, helig, helig är Herren Sebaot”. Dörrtrösklarna skakar i sina fästen och templet fylls av rök. Jesaja ropar: ”Ve mig, jag är förlorad! Jag har orena läppar och bor bland ett folk med orena läppar”. Han ser sig själv i Guds ljus. Han ser sin orenhet, sin synd. Det motsvarar den ångerfulla bekännelsen i bikten.