Predikningar

Starkare än vrede och oförsonlighet. Hur är det möjligt? det Jesus berättar i liknelsen om den obarmhärtige medtjänaren. Hur är det möjligt, att den som själv fått en stor skuld efterskänkt inte vill efterskänka en liten summa åt sin medbroder? I stället griper han honom om strupen och låter sätta honom i fängelse. Hur är det möjligt att en människa så totalt kan låsa sig i oförsonlighet och iskall rättvisa? Ändå vet vi att sådant sker. Kanske har vi egen erfarenhet av hur oförsonlighet har fått grepp om hjärtat. ”Det här kommer jag aldrig att förlåta”, tänker någon tyst i sitt sinne. Hela folk och folkslag kan fastna i hat och bitterhet.

Att som nykristen få del av den heliga eukaristin, betydde bland annat att inte längre delta i de avgudaoffer man deltagit i tidigare. Avgudaoffren ersattes av det Nya förbundets offer, den heliga eukaristin. I båda fallen följs offren av att man äter det som offrats.

Paulus hade uppdraget att förkunna evangeliet. Men vi påverkar varandra även utan apostoliskt uppdrag, antingen vi vill det eller inte. Tomas Merton fick höra det redan när han första gången mötte sin abbot. Han fick veta att han själv hela tiden skulle påverka gemenskapen - antingen till det sämre eller till det bättre.

”Var barmhärtiga, så som er fader är barmhärtig.” Paulus tillämpar det i frågan om de kristna fick äta kött som offrats till avgudar. Av hänsyn till dem som hade osäkra samveten avstår han själv. Trots att han vet att det inte finns några avgudar. Kärleken väger tyngre än kunskapen. Paulus säger: ”Kunskapen gör oss uppblåsta, det som bygger upp är kärleken.”

Paulus talar om att leva ”i världen som om vi inte levde av den”. Hans ord doftar frihet. Ett trotsigt oberoende av de makter som styr den här världen och lätt får makt också över de troende. Samma frihet hör vi i Charles de Foucaulds bön: ”Vad som än händer, tackar jag dig”. Ignatius av Loyola talar om ”indifferens” (indifferentia), en frihet som inte är likgiltighet, men beredskap att göra Guds vilja, ”vad som än händer…”

Det finns något djupt mänskligt i att Kyrkan inte vare sig kunnat eller velat glömma Marias födelsedag. Det vore ju att glömma den dag då ”räddningen för hela världen dagades”, som vi bad i kollektbönen. Men det tog tid att teologiskt ”förstå”. Först år 1854 var tiden mogen för att klargöra hennes ”utkorelse och fullkomliga renhet”, som ju firas den åttonde december, nio månader före denna dag, den åttonde september.

Paulus griper in med kraft mot den synd som Korinthierna blundat för och släppt in. En av de troende levde ihop med sin styvmor. Han menade sannolikt att hans ”andlighet” gjorde det likgiltigt vad han gjorde med sin kropp. Hans andlighet ställde honom över buden. Så tänkte gnostikerna - och gör det fortfarande.

Den hälsosamma förmaningen. Konflikter avlöser varandra, både stora och mindre. De stora hör vi om och bävar. De mindre är ofta de mest plågsamma, på arbetsplatsen, i familj och släkt, bland grannar och vänner. Ingen förnuftig människa önskar sådana konflikter, men få slipper undan dem. Många drar sig undan, ofta av konflikträdsla. I kristen tradition finns bland de så kallade barmhärtighetsverken ett redskap som talar om att tillrättavisa syndare.

Till vilken kategori hör vi? ”förståndiga kristna” eller ”dårar för Kristi skull”? De kristna i Korint hade fått stora andliga gåvor, men Paulus är bitande ironisk när han kallar dem ”förståndiga kristna”. ”Ni är förstås redan mätta, redan rika, ansedda och starka.” Medan han och apostlarna är ”dödsdömda, saknar kläder, blir misshandlade, är hemlösa och smädade.” ”Vi är dårar för Kristi skull, ni är förståndiga kristna.”