Predikningar Ingmar Svanteson

I Pauli avskedstal till de äldste i Efesos hör vi hur tron förs vidare. Församlingens ledare, insatta av den helige Ande, skall ”ha uppsikt över Guds församling”. ”Under tre års tid” har Paulus väglett var och en ”under tårar”. Han varnar för ”farliga vargar”, som skall träda fram ”ur de egna leden”.

Att invänta Herren. De flesta av oss har erfarenhet av att ha svarat för snabbt på ett ord eller en utmaning. Något som vi bittert fått ångra. Det gick för fort. Tanken hann inte med. Spontanitet verkar så charmigt, fritt och lockande, men våra känslor är i sig blinda och leder lätt vilse. Människan behöver både hinna se och bedöma för att kunna handla rätt. Vår kultur gör människan ovan att vänta. Redan naturen lär oss att det finns en väntans tid mellan sådd och skörd. Det tar tid att mogna som människa. Till konsten att leva hör konsten att vänta.

Lukas berättar om en viss Apóllos som hade kommit till Efesos. Han var en bildad jude från Alexandria, ”väl insatt i skrifterna”, men han ”kände bara till Johannesdopet”. Kanske hörde han till de judekristna grupper som fortsatte att följa Mose lag. Nu tas han om hand av Priscilla och Aquila och får ”noggrannare kunskap om Guds väg”. Vägen går hela tiden vidare.

Eftertrakta det eviga livet. Kristi Himmelsfärdsdag är en triumfens och glädjens dag! Texter och böner skimrar och lyser. Aposteln Paulus ber för oss i andra läsningen. ”Må han ge ert inre öga ljus så att ni kan se vilket hopp Gud har kallat oss till”. Den helige Benedictus uppmanar oss att ”Eftertrakta det eviga livet med andens hela begär”. Det är en intensiv formulering. Människans begär, concupiscentia, söker ofta förströelse och njutning, men är i sig ingen ond kraft. Dock måste den vändas i rätt riktning. Den girige låter sig styras av begär efter pengar och ägodelar.

Lukas berättar hur frågan om hedningarnas omskärelse blev föremål för en lång överläggning. Petrus berättar om händelsen med Cornelius. Gud gjorde inte skillnad mellan judar och hedningar. Paulus och Barnabas berättar om samma erfarenhet. Alla lyssnar. Det avgörande sker inte när man talar, utan när man lyssnar. Som när abboten lyssnar till alla bröder i en viktig fråga som måste avgöras.

Mitt i den framväxande kyrkans dramatik växer också hennes heliga ordningar fram. I går hörde vi hur Paulus insatte präster i de församlingar han grundat. Lukas kallar dem ”presbyterer/äldste”. Det motsvarar vad vi kallar präster, insatta och vigda av apostlarnas efterföljare, biskoparna.

”… tappa inte modet.” I Lystra har Paulus botat en man som var född lam. Folket uppfattar Paulus och Barnabas som gudar. Men några judar kommer dit och stämningen svänger 180 grader. Nu stenar man Paulus och släpar honom ut ur staden i tron att han är död.

Paulus och Barnabas förkunnar i Lystra. Där fanns en man som varit lam sedan födelsen. Lukas berättar: ”Han hörde på när Paulus talade.” Paulus måste ha märkt det och fäster blicken på honom. Han ser att mannen har tro så att han kan bli botad. Så sker också. De flesta som bevittnar det underverk som skedde såg bara något mirakulöst och häftigt. De gav sig inte tid att tänka efter.

Vägens, sanningens och livets människa. ”Jag är vägen, sanningen och livet”. Jesu ord om sig själv rymmer ett hisnande budskap! Som kristna kan vi vara stolta och glada över en sådan beskrivning av vår Herre. Det är rentav en risk att orden blir för stora och hör hemma i en annan värld. Därför tar vi omvägen över oss själva. De tre orden, ’vägen, sanningen och livet’, är också en beskrivning av människan. Hon är en vägens, sanningens och livets varelse. Det kan inte sägas om någon annan i hela universum.

Den helige Athanasios är kronvittnet för tron på Kristi Gudom. Jesus själv vittnar om denna tro i dagerns evangelium: ”Den som har sett mig har sett Fadern.” Athanasios tillbringade sjutton år i landsflykt för denna tro. Ordet inte bara visade sig som människa. Ordet antog vår kropp och själ, han blev människa. Utan inkarnationen hade människan inte kunnat förvandlas och gudomliggöras.