Predikningar Ingmar Svanteson

En påves förkunnelse. Samtidigt som vi firar denna mässa firas begravningsmässan för vår påve Franciskus i Rom. Vem var denna påve, den förste jesuiten på Petri stol, som tog namn efter Guds lille fattige, den helige Franciskus av Assisi? När han av en journa­list fick frågan vem han var svarade han: ”Jag är en syn­dare på vilken Herren har låtit sin blick falla”. Till fångarna i ett stort fängelse fortsatte han: ”Jag har inte något mera att erbjuda er, men jag vill dela med er av vad jag har och vad jag älskar. Det är Jesus Kristus, Fa-derns barmhärtighet”. När han den 13 mars 2013 som nyvald påve träd­de fram på balkong­en ut mot Petersplatsen bad han folket att be för ho­nom. Vi har under hans 12-åriga pontifikat ofta hört den bönen. Det har, tror jag, för många förändrat bilden av påvens ämbete.

Petrus och de andra apostlarna får tillfälle att vittna inför samma råd som de­ras Herre hade fått vittna inför för inte så länge sedan. Med stöd av Skriften och med stor frimodighet vittnar Petrus om stenen som förkas­ta­des, men som nu blivit en hörnsten. Det är i hans namn, och bara i det, som män­niskan kan räd­das. Orden låter anstötliga i moderna öron: ”Hos ingen annan finns fräls­ning­en”. Det är lätt att tona ner sådana ord eller förneka dem, inte minst idag.

”Ni skall vittna om allt detta.” Evangelisten Lukas förmedlar denna befallning i sitt evangelium. I sitt andra verk, Apostlagärningarna, berättar han hur folket skoc­kades kring Petrus och Jo­han­nes, när dessa botat den lame mannen vid templets ingång. Pet­rus klargör vad det är som har hänt. Det är in­te ”vår kraft eller from­het som fick man­nen att gå. Nej, Abra­hams, Isaks och Jakobs Gud har för­här­ligat sin tjänare Je­sus”.

När Petrus och Johannes möter den lame mannen vid Sköna por­­ten fäs­ter de sin blick på honom och Petrus säger: ”Se på oss! Mannen såg spänt på honom”. Deras blickar möts, de ser varandra. Det bereder väg för att mannen botas. Inte ens Gud gör under med den människa som ser bort. ”Sök hans ansikte ständigt”, säger profeten. De två lärjungarna på väg till Emmaus var sorgsna och bedrövade. De såg inte vem som gick bredvid dem. De var förblindade och besvik­na. ”Vi hoppades att han var den som skulle befria Israel.”

”Orden träffade dem i hjärtat.” Lukas berättar om Petrus predikan den första pingstdagen. Hans ord träf­far lyss­­­narna i hjärtat, likt ett spjut som genombor­rar det. De monastiska fäderna kallar det compunctio,hjärtats ånger. Compunctiomjukar upp hjärtat och får det att gråta av ånger. Fäderna bad om denna ång­er och kallade den”tårarnas gå­va”eller”tårarnas dop”.

Döden får inte sista ordet. Påskdagen fortsätter. Hela denna påskvecka, den s.k. påskoktaven, är en förlängd påskdag. Påskljuset brinner varje gudstjänst ända fram till pingst. Det skall påminna oss om vad som gäller under all tid. Allt kristet liv har sin källa i det ljus som tän­des den första påsknatten. Det ljuset utgöts över apostlarna som tungor av eld den första pingstdagen, som Lukas berättar om i Apostla­gär­ningar­na. Vi hör ur Apostlagärningarna i varje mässa fram till pingst.

För att förjaga allt ditt mörker. Kyrkan medi­terar över det oerhörda som har skett. Påskdagens högmässa firas i en ”stillsam­ma­re” ton­art än påskvakan. I ingångsversen (introitus) låter hon samma psal­tar­psalm som vi hör­de i natt vid påskljuset ut­trycka sin lågmälda förundran. Först talar Kristus: ”Jag har upp­stått, jag är än­nu hos dig”. Så svarar Kyrkan: ”Du omger mig på alla si­dor, jag är helt i din hand. Den kunskapen är för djup för mig, den övergår mitt för­stånd”.

Exsultet – påskljusets budskap. Påskens hisnande budskap hörde vi vid påskljuset i det så kallade Exsul­tet, en av Kyrkans mest innehållsrika och förtätade liturgiska texter. (Se Cecilia s. 1181) Lovsången började med en uppmaning till jubel, inte bara till Kyrkan, utan till hela jorden, och dessutom till änglarna. För­sång­a­ren uppma­nas att basunera ut den höge Ko­nungens seger. För att kunna göra det ber han först om de troendes hjälp. Vi påminns om hur prästen i varje mässa ber om hjälp att rätt frambära det eukaristiska offret, ”bed att mitt och ert offer blir välbehag­ligt inför Gud”. Exsultet skall visa sig ha flera likheter med den eukaristiska bönen.

I går var kyrkan högtidsklädd, klockorna ringde och vi jublade på eukaristins födelsedag. I dag är kyrkan avklädd och klockorna tysta. Några har minnen av långfredagen som den sorgli­gaste da­gen på hela året. Något ligger det i det. Ändå stämmer det inte. Det märkliga är det ljus som skymtar fram. Jesus säger det redan när Judas går ut i mörkret: ”Nu är människosonen förhärligad”.  Soldaterna kommer för att ta Jesus till fånga, men de behöver inte släpa fram honom ur buskaget i Getsemane. Han kommer dem till mötes och säger: ”Det är jag”.

Kärlek ända till slutet. Jesus faller på knä och tvättar lärjungarnas fötter. En bild av hela hans liv och gärning. Han, genom vilket allting blivit till, faller på knä för sin skapelse för att betjäna den, för att rena de ore­na, ge kraft åt de trötta, trösta de bedrövade, ge liv åt de döds­dömda och föra alla till målet. Lärjungarna förstår inte och Petrus reagerar häftigt. ”Aldrig någonsin skall du tvätta mi­na föt­ter”. Det är samma reaktion som när Petrus vill hindra Jesus att gå lidandets väg. Det är samme Petrus som tror sig kunna ge sitt liv för den Herre som kallat honom. Som om det bara vore att kavla upp ärmarna. Modet sviker honom och han för­nekar sin Herre. Jesus säger till den för­virrade Petrus: ”Vad jag gör förstår du inte nu, men se­nare skall du fatta det.”