Predikningar Ingmar Svanteson

Situationen är nästan komisk. Stora rådet har satt apostlarna i häk­te. Dagen efter skall de förhöra dem. Under natten befrias de av en ängel och tidigt på morgonen fortsätter de att förkunna i temp­let, medan överstepräs­ter­na inte begriper vad som hänt. Sta­den surrar av rykten. Långt senare sammanfattar Johannes vad det handlar om: ”Så äl­skade Gud världen”. Men det ofattbara händer. När denna kärlek förkun­nas ”då älskar människorna mörkret mer än ljuset”.

Jesus prisar sin Fader för att han dolt tillvarons hemlighet för de lärda och kloka, men uppenbarat det för dem som är som barn. Redan som barn fick Katarina insikt i denna hemlighet. Till för­skräckel­se för hennes föräldrar och för de lärda. Men hon var omut­lig i sin ”glö­d­an­de kärlek till Kristus och hans kyrka”.

Saliga de som inte har sett men ändå tror. Vi har firat påsk, festernas fest och högtidernas högtid. Kristi uppståndelse bekräftar att han var den han hade sagt sig vara. Det fanns täck­ning för orden. Döden beseg­ra­des, männi­skans hopp om ett helt och evigt liv når sin upp­fyll­else. De räddhåga­de lär­jungarna förvandlas. Det är uppståndelsen de förkunnar och vittnar om. ”Med stor kraft frambar apostlarna vittnesbördet om att Herren Jesus hade upp­stått.” Deras frimo­di­ga uppträdande inför sina egna ledare och sedan inför denna världs mäk­tiga vore obe­griplig om inte något avgörande hade ägt rum.

En påves förkunnelse. Samtidigt som vi firar denna mässa firas begravningsmässan för vår påve Franciskus i Rom. Vem var denna påve, den förste jesuiten på Petri stol, som tog namn efter Guds lille fattige, den helige Franciskus av Assisi? När han av en journa­list fick frågan vem han var svarade han: ”Jag är en syn­dare på vilken Herren har låtit sin blick falla”. Till fångarna i ett stort fängelse fortsatte han: ”Jag har inte något mera att erbjuda er, men jag vill dela med er av vad jag har och vad jag älskar. Det är Jesus Kristus, Fa-derns barmhärtighet”. När han den 13 mars 2013 som nyvald påve träd­de fram på balkong­en ut mot Petersplatsen bad han folket att be för ho­nom. Vi har under hans 12-åriga pontifikat ofta hört den bönen. Det har, tror jag, för många förändrat bilden av påvens ämbete.

Petrus och de andra apostlarna får tillfälle att vittna inför samma råd som de­ras Herre hade fått vittna inför för inte så länge sedan. Med stöd av Skriften och med stor frimodighet vittnar Petrus om stenen som förkas­ta­des, men som nu blivit en hörnsten. Det är i hans namn, och bara i det, som män­niskan kan räd­das. Orden låter anstötliga i moderna öron: ”Hos ingen annan finns fräls­ning­en”. Det är lätt att tona ner sådana ord eller förneka dem, inte minst idag.

”Ni skall vittna om allt detta.” Evangelisten Lukas förmedlar denna befallning i sitt evangelium. I sitt andra verk, Apostlagärningarna, berättar han hur folket skoc­kades kring Petrus och Jo­han­nes, när dessa botat den lame mannen vid templets ingång. Pet­rus klargör vad det är som har hänt. Det är in­te ”vår kraft eller from­het som fick man­nen att gå. Nej, Abra­hams, Isaks och Jakobs Gud har för­här­ligat sin tjänare Je­sus”.

När Petrus och Johannes möter den lame mannen vid Sköna por­­ten fäs­ter de sin blick på honom och Petrus säger: ”Se på oss! Mannen såg spänt på honom”. Deras blickar möts, de ser varandra. Det bereder väg för att mannen botas. Inte ens Gud gör under med den människa som ser bort. ”Sök hans ansikte ständigt”, säger profeten. De två lärjungarna på väg till Emmaus var sorgsna och bedrövade. De såg inte vem som gick bredvid dem. De var förblindade och besvik­na. ”Vi hoppades att han var den som skulle befria Israel.”

”Orden träffade dem i hjärtat.” Lukas berättar om Petrus predikan den första pingstdagen. Hans ord träf­far lyss­­­narna i hjärtat, likt ett spjut som genombor­rar det. De monastiska fäderna kallar det compunctio,hjärtats ånger. Compunctiomjukar upp hjärtat och får det att gråta av ånger. Fäderna bad om denna ång­er och kallade den”tårarnas gå­va”eller”tårarnas dop”.

Döden får inte sista ordet. Påskdagen fortsätter. Hela denna påskvecka, den s.k. påskoktaven, är en förlängd påskdag. Påskljuset brinner varje gudstjänst ända fram till pingst. Det skall påminna oss om vad som gäller under all tid. Allt kristet liv har sin källa i det ljus som tän­des den första påsknatten. Det ljuset utgöts över apostlarna som tungor av eld den första pingstdagen, som Lukas berättar om i Apostla­gär­ningar­na. Vi hör ur Apostlagärningarna i varje mässa fram till pingst.

För att förjaga allt ditt mörker. Kyrkan medi­terar över det oerhörda som har skett. Påskdagens högmässa firas i en ”stillsam­ma­re” ton­art än påskvakan. I ingångsversen (introitus) låter hon samma psal­tar­psalm som vi hör­de i natt vid påskljuset ut­trycka sin lågmälda förundran. Först talar Kristus: ”Jag har upp­stått, jag är än­nu hos dig”. Så svarar Kyrkan: ”Du omger mig på alla si­dor, jag är helt i din hand. Den kunskapen är för djup för mig, den övergår mitt för­stånd”.