Predikningar

En skymt av himlen. Häromdagen fick jag frågan varför det i kyrkan talas så lite om skärselden. Jag måste ju erkänna att det stämde. Det gäller också om himlen. Inte ens i kyrkan talar man idag så ofta om de yttersta tingen, om skärseld, himmel och helvete. Vet vi något om himlen? Kan vi föreställa oss himlen? Något som inte bara är drömmar och fantasier?

Evangeliet förs ständigt vidare, men väcker också ständigt motstånd. I en syn om natten kallas Paulus att passera en gräns. En makedonier ber honom: ”Kom över till Makedonien och hjälp oss”. Paulus lyder ”genast” och evangeliet tar steget över till Europa.

Redan i början av sin existens ställdes Kyrkan inför en fråga som hotade att splittra henne. Borde inte också hedningarna omskäras och följa Mose lag? Några hävdade det, men de hade talat ”utan uppdrag” och spridit oro och förvirring. Lukas beskriver hur kyrkan finner lösningen och bevarar enheten. På sitt första ”koncilium” handlar kyrkan med en oerhörd frimodighet. Hon säger: ”Den helige Anden och vi har beslutat”.

”Bli kvar i min kärlek.” Bakgrunden är bilden av vinstocken. För att bära frukt måste grenen vara infogad i och bli kvar i vinstocken. Lukas berättar om hur hedningarna skall ympas in i samma vinstock. Frågan om de måste omskäras blev föremål för en lång överläggning. Den börjar inte med att man talar, utan med att man lyssnar. Som när abboten lyssnar till alla bröder i en viktig fråga som måste avgöras.

Mitt i den framväxande kyrkans dramatik växer också hennes heliga ordningar fram. I går hörde vi hur Paulus insatte präster i de församlingar han grundat. Lukas kallar dem ”äldste, presbyterer”. Det motsvarar vad vi kallar präster, insatta och vigda av apostlarnas efterföljare, biskoparna.

”…tappa inte modet.” I Lystra har Paulus botat en man som var född lam. Folket uppfattar Paulus och Barnabas som gudar. Men några judar kommer dit och stämningen svänger 180 grader. Nu stenar man Paulus och släpar honom ut ur staden i tron att han är död. Men när lärjungarna samlas omkring Paulus reser han sig igen. En slags påsk i miniatyr.

Paulus och Barnabas förkunnar i Lystra. Där fanns en man som varit lam sedan födelsen. Lukas berättar: ”Han hörde på när Paulus talade.” Paulus måste ha märkt det och fäster blicken på honom. Han ser att mannen har tro så att han kan bli botad. Så sker också. De flesta som bevittnar det underverk som skedde såg bara något mirakulöst och häftigt. De gav sig inte tid att tänka efter. De trodde att ”gudarna” har stigit ner ibland dem. De ger dem grekiska gudanamn och kallar Paulus för Zeus och Barnabas för Hermes.

”Se, jag gör allting nytt.” En röst i dagens läsningar säger: ”Se, jag gör allting nytt”. Det är lätt att lockas av det som låter nytt, fräscht och ungdomligt. Reklamen utnyttjar det hänsynslöst. Något i människan attraheras. Den bittra erfarenheten säger förvisso att mycket av det nya snart är föråldrat och gammalt. Ändå – det finns en äkta längtan efter ett liv utan åldrande och död. Egentligen är det en längtan efter ett förlorat paradis. En tillvaro där det nya förblir nytt, för evigt. Vi hör i dagens läsningar om den nya människan, den nya sången, det nya budet, det nya förbundet. Vi anar att detta nya är en frukt av uppståndelsen. Den som gör allting nytt är den uppståndne Herren.