Predikningar Ingmar Svanteson

Breven i Uppenbarelsebokens inledning är riktade till församling­ar i Mindre Asien, men kunde lika väl riktas till församlingar idag. En församling tycks ha fångats av ljumhet och liknöjdhet. De tidiga mun­­karna kal­lade det acedia, leda. Johannes varnar med kusligt allvar. Det är bättre att vara ”kall eller varm”. De likgiltiga kristna går det illa. Men Johannes skriver av kär­lek. ”Jag tillrättavisar och tuktar alla dem jag älskar.”

Genom tålamod skall ni vinna ert liv. Evangeliet låter i förstone lika oroande som dagens tidningar. Men trots att också Je­sus talar om ”förfärliga ting” varnar han för att gripas av panik. ”Tap­­pa inte besin­ning­en. Detta måste först hända, men det är ännu inte slu­tet”. Kyrkan vet att det hela tiden pågår en andlig kamp mellan gott och ont. Hon tror inte att det automatiskt blir bätt­re och bättre här på jorden, trots alla tekniska och ve­tenskapliga framsteg.

Theodoros, d. 826, blev ledare för Studiosklostret i Kon­stanti­no­­pel. Det monastiska livet blomstrade, den liturgiska bönen, studi­er och manuellt arbete. Han lade den teologiska grunden till den krist­na bild­kons­ten, iko­­­nografin. Motståndarna till att avbilda Kris­tus sade att Gud in­te lå­ter sig avbil­das och att Kristi enbart mänskliga kropp ingenting säger oss.

Pauli korta brev till Filemon är präglat av värme, ömhet och till­gi­venhet. Filemon tillhörde de ledande i församlingen i Kolossai. Han hade en slav, Onesimos, som hade flytt, men fått kon­takt med Paulus. Denne hade undervisat och döpt honom och han var nu Paulus till hjälp i fängelset. Nu vill Paulus skic­­ka tillbaka ho­nom till Filemon. Det var stränga straff för slavar som flytt, men rätt skall vara rätt.

Paulus talar om ett bygge. Han kallar sig själv byggmästare. Grun­den är redan lagd, Jesus Kristus. När han kom­mer till stenarna i byg­get ställer han en retorisk fråga: ”Förstår ni inte att ni är Guds tempel?” Petrus skall kalla dem ”levande ste­nar”. Jesus talar om samma bygge när han rensat templet. Han uppmanar judarna att riva ner det. Så fortsätter han: ”det skall uppstå igen på tre dagar”. Han talar om sin kropp. Stenarna är lemmar i den kroppen.

”Du skall tala om för folket vad den sunda läran kräver.” Paulus undervisar sin lärjunge Titus. Som församlings­le­dare skall Titus i sin tur lära dem han har an­svar för. Det rör också sådant som många idag, också troende katoliker, vill bestämma över själva. Kyrkan har från första början väg­lett de troende och väntat sig trons lydnad. Sådan vägledning är inte återfall i lagiskhet eller ”klerikalism”. Avsikten är att bevara de troende i nåden.

Vad hoppas vi på? I den gångna veckan har vi firat Alla Helgons och Alla själars dag. Men också över dagens mässa skymtar ett ljus fram från det ”yttersta”, det vi ser fram emot på and­ra sidan döden. I evan­geliet svarar Jesus saddukeerna som förnekade upp­stån­del­sen. I första läsning­en hörde vi om de makkabeiska martyrerna som gav sina liv i tron på uppstån­delsen. Vi bekänner varje söndag vår tro på uppstån­delsen och det eviga livet. Vilken roll spelar den tron för oss? Vad ser vi fram emot?

De är de bästa gudsbevisen. Helgonen alltså. De be­svarar frågor som annars är svåra att besvara. Är vår tro kanske bara en vac­ker dröm? Det är lätt att tänka så i höstmörkret eller när allt ser dystert ut. Helgonen bevisar motsat­sen. De drömde inte. De var verkliga. Har gudomligt och mänskligt verkligen förenats i Kristus? Trons ord är stora och vackra, men är de sanna? Helgonen visar det, och de var av kött och blod.

Paulus kan inte ha varit lätt att höra för en hängiven jude. Aposteln räk­nar upp alla sina judiska meriter, men kallar allt en ”förlust” jämfört med ”kun­skapen om Kristus Je­sus”. De måste ha uppfattat jämförelsen som ett för­räderi. Det är samma förargade reaktion från fariséer och skriftlärda när Jesus umgås med tullindrivare och syndare. Jesus besvarar reaktionen med liknelserna i Lukas femtonde ka­pi­tel. De laglydiga förargar sig, men äng­­larna i himlen gläder sig över varje syn­dare som omvänder sig.

Tron på de heligas gemenskap, communio sanctorum, lyser fram på Alla Själars dag. Påskens ljus, som lyser i kyrkan denna dag, vittnar om gemen­ska­pen mel­lan alla som tror på den uppståndne Kristus. Andra Vatikan­konciliet ägnade den­na ge­men­skap ett särskilt kapitel. Helgonen i den himmelska kyrkan, som vi fira­de i går, de som redan har del i fullheten av det­ta ljus, de stöder oss när vi ber om deras för­bön. Vi gör det varje gång vi firar eukaristi.