Predikningar Ingmar Svanteson

Enligt dåtida judisk uppfattning fanns det 70 icke-judiska folk. Lukas berättar hur Jesus, utöver de tolv, utser och utrustar ytterligare 70 (eller 72) för sitt upp­drag. I Apostlagärningarna berättar Lukas hur budskapet skall nå ”till jordens yttersta gräns”. Kyrkan är sänd till alla folk. Herren skickar ut lär­jungarna ”två och två till varje stad och plats dit han själv ämnade sig”. I detta ser Gregorius den store ett mönster.

Om vi låter blicken glida över texterna denna Ignatius dag, och tar med också Ignatius brev till de kristna i Rom på vägen till mar­tyriet, ser vi två helt olika slags människor. En grupp är efesierna före sin omvändelse. De följer sina begär och handlar som kroppen och de egna tan­karna vill. Den andra, Ignatius, vill bli mald mellan vild­djurens tän­der för att bli ett rent Kristi bröd.

Vägen till ständig bön. När människor möts frågar de ofta: ”Hur står det till?” Det är inte lätt att svara ärligt på den frå­gan. Inte bara för att det är oklokt att anförtro sitt innersta åt vem som helst, utan också för att vi ofta inte vet hur det står till med oss. Läkaren tar blod­prov för att få vetskap om vår fy­siska hälsa. För att få vetskap om vår andliga hälsa kan vi fråga oss hur vår bön ser ut. Bö­nen visar hur ”det står till” i människans hjärta.

Läsningarna i denna mässa är inte valda för dagens helgon, den heliga Te­resa. Ändå målar de en tydlig bild av henne, hur den me­del­måt­tiga nunnan förvandlas. Hon fick, som aposteln Paulus säger, ”vishetens och uppenbarel­sens ande”, hen­nes ”inre öga fick ljus”. Hon såg målet, ett ”rikt och härligt arv”, och kunde vi­sa sina systrar vägen dit.

Varför avvisas profeter och apostlar? Varför ansätter de Jesus med besvärliga frågor för att få honom fälld? Varför avvisades många helgon medan de levde, men upphöjs efter sin död? Varför vördas moder Teresa nu, medan hennes budskap om till exempel abort skapade irritation när det framför­des?

Fariséerna hade gjort livet under lagen till en fråga om trohet mot regler och bud. Men de hade glömt det vik­tigaste i la­gen: ”rätt­visan och kärle­ken till Gud”. Jesus talar om att göra det ena utan att försum­ma det andra. Han upphä­ver inte lagen, men ger sin Ande för att den skall fullbordas. Paulus undervisar om hur det går till, kampen mel­lan ”köttet” och ”an­den”.

För idag sextio år sedan öppnade den helige påven Johannes XXIII det andra Vatikankonciliet. I sitt invigningstal antyder han de allvarliga frågor som mänsk­lig­­­heten brottas med. Han säger att frågorna är oförändrade trots att nästan tju­go århundraden har förflutit. ”Kristus Jesus är fort­farande mittpunkten i människornas historia och liv.” Så fortsätter han: ”Her­rens sanning be­står för evigt”.

Var är de nio andra? Botandet av de tio spetälska är inte svårt att föreställa sig. Jesus är på vand­ring mot Jerusalem och kommer in i en by. Där möts han av tio spetälska. De som drabbades av denna fasansfulla sjukdom blev isolerade och levde utanför den mänskliga ge­men­­­skapen. När någon kom i närheten måste de varna och ropa: ”oren, oren”. Men dessa tio ropar: ”Jesus, mästare, förbarma dig över oss!”

Hur är det möjligt att människor beter sig så lumpet mot varandra som de gör? Aposteln Paulus har ett svar på frågan, men ett svårsmält svar. Han säger att det beror på synden. Guds ord säger ”allt (=alla männi­skor) är lagt under syn­den”. Det är svårt att bejaka, inte bara för att ordet synd blivit ett främmande ord i vår kultur, utan därför att den hotar den naiva tron på människans godhet. Det är synden som gör oss jäm­­li­ka. Alla människor är syndare. Ingen kan för­häva sig över någon an­nan.

Paulus vill få sitt arbete bekräftat av de ledande apost­larna i Je­ru­sa­lem. Han vill inte ”slita, eller ha slitit, förgäves”. Ja­kob, Kefas (Petrus) och Jo­hannes ”förstod vilken nåd han ha­de fått”. Vad kunde inte ha hänt genom kyrko­historien om karismatiska och profetiska ledare hade gjort som Paulus? Och om kyrkan varit beredd att känna igen sanna drag av helighet och sanning som drivkraft till katolsk enhet?