Predikningar Ingmar Svanteson

Det pågår en kamp i tillvaron, en kamp mellan onda och goda krafter. Det kan nog de flesta instämma i. Men materialister ser inte att det i grunden är en and­lig kamp. Johannes i bibelns sista bok ser klarare. ”Mikael och hans änglar gav sig i strid med ”draken, ormen från urtiden… han som förför hela världen”. Ärke­ängeln Mikael är ledare för de goda krafterna.

Kräver Gud blind lydnad? Skall vi ly­da bara för att Gud, hans kyrka och den överordnade har en odiskutabel auktoritet? En hel kultur har revol­terat mot ett så­dant tän­ke­sätt. Kanske mera förvånande är att också en sund teologi avvisar en en­bart auktoritetsgrundad motivering för lydnad. Vi lyder inte Guds bud bara för att de är Guds bud. Vi lyder för att buden är san­na och rätt­färdiga, och därmed hälsosamma för människan. Även om vi inte för­står det direkt.

”Varför ges liv åt dem som plågas så bittert?” Job berövas alla sina barn, all sin egendom och dess­utom sin häl­sa. Han förbannar sin födelsedag och öns­kar sig döden. Vår tid har enorma möjligheter för att lindra nöd, men det lyckas ald­rig helt. Vi skall ju dö. Därför vidtar man åtgärder för att un­dan­röja själva frå­gan. De som ”väntar efter döden, utan att den kommer”, skall få rätt av själva föregripa döden.

Kontrastverkan. Liknelsen om den rike mannan och Lasaros målas av Lukas med tydliga kon­tras­ter. Den ri­ke man­­­­­nen lever i fest och glans, den fattige ligger utanför hans port i elän­de och nöd. Den rike är klädd i purpur och fint linne. Den fat­tiges kropp är täckt av sår. Han kan inte ens hålla de halvvilda hundarna ifrån sig. Den rike har fest varje dag. Den fattige får inte ens äta av smulor­na som skrapades ner från bordet.

”Gläd dig i din ungdom”, säger Predikaren, ty snart kom­mer den tid då man ”fruktar varje backe”, den tid då ock­så en trappa blir svår att ta sig upp för. Benedictus uppmanar de yngre att ära de äldre, och de äldre att älska de yngre. Mitt i fåfängligheten skymtar något nytt fram, där de olika gene­ra­tionerna kan tacka för och samverka med varandra.

”Allt är tomhet! Inget nytt sker under solen.” Predikaren i Gamla Testamentet låter som dyster pes­si­mism. Allt tycks vara ett enda tröstlöst kretslopp. Men är det inte snarare realism? En titt i historien och i dagens tidning be­kräftar att män­niskans villkor är sig märkligt lika, trots alla ”nyheter”.

Bön för makthavarna. I söndags gjorde vi två saker för vårt land. Vi röstade och vi firade mässa. Idag, och varje söndag året runt, fortsätter vi att be för dem som får uppdraget att styra och leda. Det är lätt att fångas av förakt för dem som har makten. Man talar om ”politikerförakt”. Men kyrkan föraktar inte dem som har samhällelig auktoritet. Med hänvisning till fjärde bu­det – Hedra din fader och din moder – uppmanar hon oss att hedra dem som av Gud har fått myndighet och ansvar i samhället. Det ute­sluter förvisso inte kritik, men förakt är inte den kristna håll­ningen. När bad du för dina politiska motståndare sist?

Dagen efter Korsets upphöjelse firar kyrkan Jungfru Ma­rias smär­tor. Hon stod vid korset. Hon skulle, som många andra mödrar, varit beredd att ge sitt liv för sitt barn. Hon kan inte ”göra” något, men hon går inte un­dan som de flesta apostlarna. Hon ”stod vid Jesu kors”. Hon låter svär­­­­­­det gå genom sin själ.

Vi firar invigningen av detta Jesu Moder Marias kloster. Året var 1991. Mässan firades i klostergården – i strålande sol (kyrkan var än­nu inte byggd). Klostrets inre gård har ofta setts som en bild för paradisets trädgård med livets träd i centrum. Detta träd är i sin tur en förebild till det he­liga korset, vars upphöjelse är dagens fir­ningsäm­ne.

Jesus fylls av medlidande med änkan. Han säger till henne: ”Gråt inte”, och till hennes döde son: ”Stig upp!” Nästa ”steg” på Kristi väg genom tiden hör vi när Paulus påmin­ner de kristna om att de utgör Kri­s­ti kropp och är lemmar i den. Bakgrund och orsak till detta hörde vi igår, när Jesus angav eu­ka­ristins mysterium: ”Det­ta är min kropp”.