Predikningar Ingmar Svanteson

Läsningarna i denna mässa är inte valda för dagens helgon, den heliga Te­resa. Ändå målar de en tydlig bild av henne, hur den me­del­måt­tiga nunnan förvandlas. Hon fick, som aposteln Paulus säger, ”vishetens och uppenbarel­sens ande”, hen­nes ”inre öga fick ljus”. Hon såg målet, ett ”rikt och härligt arv”, och kunde vi­sa sina systrar vägen dit.

Varför avvisas profeter och apostlar? Varför ansätter de Jesus med besvärliga frågor för att få honom fälld? Varför avvisades många helgon medan de levde, men upphöjs efter sin död? Varför vördas moder Teresa nu, medan hennes budskap om till exempel abort skapade irritation när det framför­des?

Fariséerna hade gjort livet under lagen till en fråga om trohet mot regler och bud. Men de hade glömt det vik­tigaste i la­gen: ”rätt­visan och kärle­ken till Gud”. Jesus talar om att göra det ena utan att försum­ma det andra. Han upphä­ver inte lagen, men ger sin Ande för att den skall fullbordas. Paulus undervisar om hur det går till, kampen mel­lan ”köttet” och ”an­den”.

För idag sextio år sedan öppnade den helige påven Johannes XXIII det andra Vatikankonciliet. I sitt invigningstal antyder han de allvarliga frågor som mänsk­lig­­­heten brottas med. Han säger att frågorna är oförändrade trots att nästan tju­go århundraden har förflutit. ”Kristus Jesus är fort­farande mittpunkten i människornas historia och liv.” Så fortsätter han: ”Her­rens sanning be­står för evigt”.

Var är de nio andra? Botandet av de tio spetälska är inte svårt att föreställa sig. Jesus är på vand­ring mot Jerusalem och kommer in i en by. Där möts han av tio spetälska. De som drabbades av denna fasansfulla sjukdom blev isolerade och levde utanför den mänskliga ge­men­­­skapen. När någon kom i närheten måste de varna och ropa: ”oren, oren”. Men dessa tio ropar: ”Jesus, mästare, förbarma dig över oss!”

Hur är det möjligt att människor beter sig så lumpet mot varandra som de gör? Aposteln Paulus har ett svar på frågan, men ett svårsmält svar. Han säger att det beror på synden. Guds ord säger ”allt (=alla männi­skor) är lagt under syn­den”. Det är svårt att bejaka, inte bara för att ordet synd blivit ett främmande ord i vår kultur, utan därför att den hotar den naiva tron på människans godhet. Det är synden som gör oss jäm­­li­ka. Alla människor är syndare. Ingen kan för­häva sig över någon an­nan.

Paulus vill få sitt arbete bekräftat av de ledande apost­larna i Je­ru­sa­lem. Han vill inte ”slita, eller ha slitit, förgäves”. Ja­kob, Kefas (Petrus) och Jo­hannes ”förstod vilken nåd han ha­de fått”. Vad kunde inte ha hänt genom kyrko­historien om karismatiska och profetiska ledare hade gjort som Paulus? Och om kyrkan varit beredd att känna igen sanna drag av helighet och sanning som drivkraft till katolsk enhet?

Helgonen är inte bara förebilder, de är gå­vor från höjden till gläd­je för alla – inte minst Franciskus av Assisi. Han fick inte sin kallelse förmedlad genom någon män­niska, utan direkt från Gud. På samma sätt var det för Paulus. Ändå är det självklart att Franciskus söker bekräftelse av sin re­gel av påven.

Tjänandets grund och glädje. Jesu beskrivning av tjänarens villkor är idag svårsmälta. Men på Jesu tid var hans ord inte förvånande. En an­ställd tjänare förväntades göra i ord­ning ma­ten för sin her­re, innan han själv fick äta. Tjänaren kunde inte ens förvänta sig tack för det. Det hör­de till hans tjänst. Idag kol­li­de­rar en sådan ordning med idealet av den fria och obero­ende män­ni­skan som helst inte skall be­höva stå under nå­gon.

Vi firar ”lilla Teresa” samtidigt som vi avslutar läsningen av Jobs bok. Finns det några likheter? Olikheterna är iögonenfallande. Job blev 140 år. Teresa blev 24. Det tog betydligt längre tid för Job att komma till insikt än för Te­resa. Hon hittar hemligheten i apos­teln Pauli brev. Där finner hon den yp­persta vägen, kärle­ken, den lilla vägen. Att göra det lilla av kär­lek.