Predikningar Ingmar Svanteson

Det är i förstone förvånande att höra detta jublande evangelium i adventstiden. Vi förväntar oss kärva texter om vaksamhet eller skrämman­de apokalyptiska framtidsscenarier. Här hör vi Jesus jubla genom den helige Anden. Det är kanske det ”största” som Jesus säger om sig själv i de synoptiska evan­gelierna. ”Ingen vet vem Fadern är, ingen utom Sonen och den som Sonen vill uppenbara det för.” Som om det redan var pingst.

Hoppets tid. Det finns en förväntan i luften under adventstiden. Ock­så sekularise­rade sven­s­kar vill sjunga ”Bered en väg” och Hosianna. Kanske som en längtan efter ett hopp, som hotar att helt försvinna. Inte ens kyrkan äger hoppet som något självklart. Inte heller klostret. Varje tidebön in­leds med ett rop: ”Gud, kom till min rädd­ning. Herre, skynda till min hjälp”. Men det ropet byg­ger inte på dröm­mar, utan på tron, tron att Gud har kommit in i människans värld ge­nom Marias son och att han skall komma tillbaka vid tidens slut för att tillfredsställa män­niskans djupaste längtan.

”De skall se hans ansikte.” På kyrkoårets sista dag får vi detta löfte, hämtat ur bibelns avslut­ande kapitel. Bilderna hämtas ur berättelsen om paradiset i bi­belns första kapitel. Han som skapat allt ur intet, skall till slut återställa allt och göra allting nytt. Ljuset skall besegra mörkret. Men det himmelska ljuset kommer inte från någon lampa, inte ens från solens ljus. ”Herren Gud skall lysa över dem”. De som får se detta ljus skall själva få sina ögon öppnade och bli ”seende”. ”De skall se Guds ansik­te.”

Niels Stensen (d. 1686) var född i Köpenhamn, men hade på faderns sida skånskt ur­sprung. Han blev världsberömd anatom och forskare. Särskilt fas­cinerades han av människokroppen och dess skönhet. Med sinnet iakt­tog han, med förståndet för­stod han vad han såg. Med tron för­un­drades han över skapelsens ursprung. Han säger: Skönt är det vi ser. Skö­nare det vi förstår. Skönast det vi inte fattar.

I Johannes Up­penbarelse syftar Babylon på Rom, som staden var när bi­belns sista bok skrevs, kejsarstaden, plat­sen för moraliskt förfall och ofta blodig för­föl­jelse av de kristna. ”Babylon” blir en sym­­­bol för ond­skans mys­terium, ”ett tillhåll för demoner, ett näste för alla ore­na an­dar”. Det är vad den helige Andreas upplevde i sitt vietnamesiska fängelse. Han blev martyr 1883. Inte bara tortyr och våld, utan också hat, hämnd, oanstän­digheter, för­ban­nelser.

Abboten Columbanus, död år 626, härstammade från Irland, men grundade kloster på kontinenten som lämnade bestående av­tryck. Några menar att de iriska munkarna räddade kristen­domen i Europa, som vid denna tid försvagats av konflikter och främ­man­­­­­­­de folks invasio­ner – inte olikt vår egen tid. ”Genom att hålla ut skall ni vinna ert liv.” Tålamod och uthållighet är oansenliga dygder – men avgörande. Ingen dygd har något värde utan att män­niskan håller ut i den. Li­vet liknar mera ett maratonlopp än ett sprinterlopp. Ofta beskrivs de fullkomliga som just tålmodiga.

Jungfrun och martyren Cecilia bevarade sitt hjärta odelat. Hon ha­de lovat Kristus trohet. Ingen­ makt i världen kunde hin­d­ra hen­ne att förbli i den kärleken, trots att det kosta­de henne det fysiska livet. Även om det historiska underlaget för hennes martyrium är svagt, väckte berät­telsen gensvar i de troende. På 400-talet bygg­des en basilika i Rom till hennes minne. När hennes kista öpp­nades långt senare (år 1599) skall kroppen ha varit oförstörd.

Må ditt rike komma. År 1925 instiftades den högtid vi firar idag, Kristus Konungens Dag. Påven Pius XI ville vi­sa på ett alternativ till totalitarism, ateism och sekularisering, som var på fram­marsch. Utan Kristus har världen var­ken rikt­ning, mål eller bestånd. Häromdagen hörde jag någon säga: Det är som om vår väster­länd­ska kul­tur har förlorat sin kärna. I första läsningen hörde vi hur David blev smord till ko­nung och därmed samlade alla Is­raels tolv stammar i ett rike. I and­ra läsning­en ur Kolosserbrevet hörde vi en av bibelns mest hisnande be­skriv­ning­ar av vem Kristus är.

Mechthild av Magdeburg, tysk mystiker på 1200-talet, inträdde som 60-årig i klostret i Helfta, där hon delade liturgins och Skriftens värld med bland annat Ger­t­­rud den stora. När den heliga Mechthild tyngs ner av svaghet och kla­gan får hon i en vision se två kalkar, den ena fylld med lidan­dets rö­da, den andra med trös­tens vita vin. Det vita vinet är det ädlare, sä­ger Herren, ”men mest välsignade är de som dricker båda: det vita och det röda”.

Lukas placerar liknelsen om de tio punden alldeles före intåget i Jerusalem. Otåliga anhängare trodde att Guds rike skulle komma ”re­dan nu”. Liknelsens man ”av hög börd”, som reste bort för att få kungavärdighet, kan vara en antydan om Herodes den Stores son Archelaos, som år 4 f.Kr. hade rest till Rom för att av kejsaren få makten över Judéen. Men liknelsens bud­skap är riktat till dem som fått uppdraget att förvalta Guds rikes hemlig­heter, både her­dar och troende.