Predikningar Ingmar Svanteson

Gregorios av Nyssa (d. 405; broder till Basileios den store) var en av den tidi­ga kyrkans stora mystiker. Han ville hela tiden ta ett steg vidare. Ef­ter varje steg ville han ta ett nytt. Den åttonde psaltarpsalmen förundras över att Gud ”tagit sig an” män­ni­skan. ”Du gjorde honom nästan till Gud”. Hebreer­­bre­vet återger psalmen enligt den grekiska översätt­ning­en: ”En liten tid lät du honom vara ring­are än änglarna”. Psalmen blir än­nu ett bibliskt vitt­nesbörd om den Herre som brevets in­led­ning för­kunnar som Guds Son.

Det förtätade ordet som bild. Vi har firat Jesu födelse och kallade det nyfödda barnet ett ”förtätat ord”. När Jesus i dagens fest låter sig döpas av Jo­han­nes i Jor­dans vatten målas snarast en bild för våra ögon, en ikon. Inte som ett fotografi, som fixerar något förflutet. Ikonen ger ifrån sig ett ljus som påverkar betrak­ta­ren. I väst är vi vanare att tänka så om Guds Ord. När vi lä­ser och lyssnar, talar ordet till oss. Ikonen kan kallas ett ord som blivit bild. Med samma syfte, att förvandla dem som betraktar bilden.

Benedikt XVI i ljuset av de vise männen. För tretton dagar sedan firade vi Jesu födelse. På juldagen kallade vi barnet ”ett förtätat ord”. Idag firar vi hur de vise männen finner detta Ord, som ”öppnar sig” för dem. De faller ner och tillber barnet i Marias famn. Under dessa dagar mellan jul och trettondeda­gen har vi också följt vår förre påve Benedikt XVI under hans sista dagar på jorden. Vi fick höra om de sista ord som utgick från hans mun: ”Her­re, jag älskar dig”. Vår bön är att han nu skall få se och tillbedja sin älskade Herre ansikte mot ansikte. De tre vise männen kastar ljus över vår hä­­dangångne påve.

”Herre, jag älskar dig.” Dessa sista hörbara ord av vår förre påve, Benedikt XVI, sammanfattar hela hans liv. Dessutom sam­manfattar de dagens mässtexter, den dag då han vigs till den sista vilan. Ofta talade Benedikt om tron, inte bara som ett förnuftets bejakande, utan som ett möte med den Her­re som ser människan och älskar henne.

”Låt ingen föra er vilse.” – ”Följ med och se!” Johannes varnar för gnostikerna, som föraktade krop­pen. För den som har ”gnosis”, den enligt dem rätta insikten, spe­lade det där­­för ingen roll vad man gjorde med kroppen. En­dast det ”andli­ga” var viktigt. Även om vi inte är gnostiker försöker fienden att bagatellisera syn­­den. Kanske med ”fina” motiveringar om att inte förminska tron till mo­ral, eller genom att kalla den sub­jektiva känslan för samvete.

”Den som förblir i honom syndar inte.” Det är lätt att huka sig när man hör detta. Men det är inte ett högt mo­ra­liskt ideal. Johannes formulerar en verklighet. Att ”förbli” i Jesus är att leva i sitt dop, att vara skyddad av ho­nom som har döpt oss med helig Ande. Det finns ingen naturnödvändighet i att synda, trots att det sker så ofta. Allra minst när det gäller en allvarlig synd.

”Detta är den sista tiden.” Johannes skriver det i sitt brev. Att vi hör det på årets sista dag betyder inte att det syftar på de timmar som är kvar av år 2022. Inte heller på någon särskilt dramatisk tid i människans historia som väckt frågor om just den tiden skulle vara den sista. Den ”sis­­­ta tiden” kan bara inträffa en gång. Den måste vara ”unik”. En ”tid” som bara inträffar en enda gång i människans histo­ria.

”Mörkret viker och det sanna ljuset lyser redan.” Så känns det förvisso inte alltid, men Johannes vittnar om att det gamla kärleksbudet har förvandlats och blivit ett ”nytt bud”. Det har fått ny kraft. Evangelisten Lukas vet att den kraften är den helige Ande, som le­der Symeon till templet och öppnar hans ögon, så att han kan sä­ga: ”Mina ögon har skå­dat frälsningen.”

De oskyldiga barnen i Betlehem firas som martyrer, trots att de inte själva kunde be­känna tron. Tradi­tio­­nen är mycket gammal och utbredd i hela kyrkan. Kyrkan tror som hon ber. Ledd av Anden har hon firat dem som martyrer för Kristi skull. In­tuitivt eller i efterhand har hon förstått. Kris­ti offer sonar ”inte bara våra synder utan hela värl­­­dens”. Kristi offer, korsets vidun­derliga kraft, har förtrampat ondskans väl­de, också ”retroaktivt”.

”Han såg och trodde.” Den fjärde evangelisten berättar diskret om sin egen väg till tro. Det han såg, den tomma graven och de hoprullade bindlarna, blev tec­ken på att hans Herre hade uppstått. I den tron kan han sedan i sitt evangelium vittna om alla de ”tecken” han tidigare ha­de sett och hört. I en julprefation sjunger kyrkan: ”Ordet vart kött och tog sin bo­ning bland oss för att det nya ljuset, som strålar av din här­lighet, skulle skina klart för vår an­des öga”.