predikningar

”Hon förmådde mest, ty hon älskade mest.” Så säger Gregorius den store om Scholastica, när hon med sin bön dragit ner ett skyfall från himlen, vilket tvingar hennes bror Be­­nedictus att fortsätta det andliga samtalet hela natten. Det finns en kraft i detta ”mera”, det som är bättre än till och med det goda.

Profeten Achia förkunnar domen över Salomo, som låtit sig för­föras till av­­gudadyrkan, trots att Gud två gånger hade varnat ho­nom. Profeten river sönder sin mantel i tolv styc­ken och ger Jerobeam tio av dem. Det är det blivande Israel. Endast Juda stam skall fö­ra löftet till David vidare. Den tolf­te, Le­vi stam, hade ju inget eget landområde.

Hur var det möjligt? Den vise Salomos liv slutar i förnedring. På gamla da­gar lät han sig för­le­das till avfall. För sina ”utländska kvinnor” byggde han al­tare åt avgudarna Kemos och Mo­lok. Bibeln kallar dem ”styggel­ser”. Han bröt mot det första bu­det. Det enade rike han fått i arv av David splittrades.

Drottningen av Saba förundras över kung Salomos vishet. Han har fått den för att kunna ”skipa lag och rätt”. Hon förundras ock­så över skönheten i det som Salomo byggt upp. Kyrkan kan inte tiga om rätt och fel i världen. Vi ber att hon skall göra det med mod och vishet. Vi är stolta över det hon byggt av kultur och skönhet genom historien. Om Jesus sägs det: ”Här är vad som är mer än Salomo.” Han går ett steg vidare och ser djupare än Salomo.

”Kan då Gud verkligen bo på jorden?” Det är Salomos frå­ga när han står i det nyuppförda templet i närvaro av Israels hela för­sam­­­­ling. Salomo vet att himlarna och him­lar­nas himmel inte kan rymma honom. Den verklige Gu­den är inte som avgudarna, de som människan själv gör och använder för egna syften. Salomos svar på sin egen fråga blir en bön. ”Men vänd dig ändå till din tjänares bön och åkallan…”. Bönen bygger på Guds eget löfte: ”Mitt namn skall vara där”.

Ljuset som lyser i mörkret. Det ljus vi bar i våra händer vid gudstjänstens inledande procession, ett ljus med en flämtande låga, är starkare än mörkret. Det ljuset symboliserar barnet i Symeons famn. Dess liv var hotat från början och slutade på ett kors, men visade sig vara star­kare än döden. Till det yttre såg man ingen skillnad mellan detta barn och andra barn. Men den gamle Sy­meon och Hanna såg. De hade inte glömt Jesa­jas profetia som vi hör­de under jul­natten för fyrtio dagar sedan: ”Ett barn blir oss fött, en son blir oss given, och på hans skuldror skall herradömet vila”. De flesta i de­ras sam­tid hade slutat hoppas.