predikningar

Mitt i fastetiden hör vi profeten Jeremia tala Herrens ord: ”Hör min röst, så vill jag vara er Gud, och ni skall vara mitt folk.” Men profeten tvingas bistert konstatera: ”De ville inte höra eller böja sitt öra till mig, utan vandrade efter sina egna rådslag.” Att följa de egna rådslagen är något annat än att följa sitt samvete, det vetande som är samstämt med Guds vilja och vetande.

”Akta dig väl, så att du inte glömmer vad dina ögon såg och inte låter det vika från ditt hjärta.” Mose manar folket att inte glömma vad de sett med sina egna ögon. Herren förde dem ut ur Egypten och ingick sedan förbund med dem på Sinai. När de glömmer, förlorar de kraften att hålla ut i motgångar och lockas av de tomma avgudarna.

Vissa ord i den heliga Skrift har fått fäste i Kyrkans liturgi. Delar av Asarjas bön i den brinnande ugnen beds i varje katolsk mässa. När gåvorna burits fram på altaret ber prästen tyst och djupt böjd inför altaret: ”Herre, vår Gud, inför ditt ansikte ber vi med ödmjukt sinne och förkrossat hjärta: Tag emot oss och låt det offer som vi frambär i dag bli dig till behag”.

Den avgörande törsten. Törst efter vatten har följt mänskligheten genom historien. Ofta har det varit en överlevnadsfråga. När israeliterna saknade vatten under ökenvandringen knotade de mot Mose. Vi anar att behovet av vatten inte bara gäller den kroppsliga törsten. Det är också en bild för människans behov av Gud. Psalmisten sjunger: ”Min själ törstar efter Gud, efter den levande Guden”. Människan liknas vid hjorten som längtar till vattenbäckar. Kyrkan påminner oss om denna törst särskilt under fastetiden.

Profeten förundras. ”Vilken Gud är som du, du som tar bort skuld och förlåter synd. Din vrede består inte för alltid, du vill helst visa nåd”. Fadern i liknelsen ”fylldes av medlidande och sprang emot sin son och omfamnade honom och kysste honom”. Senare går han också ut till den äldre sonen och försöker få honom att dela glädjen över att hans bror har kommit hem.