december 2021

”Detta är den sista tiden.” Det har ofta hörts liknande budskap och röster i historien, men den ”sis­­ta tiden” kan ju bara inträffa en gång. Det måste vara en unik tid. Präglad av något som bara händer en enda gång i människans histo­ria. I sitt evangelium börjar aposteln Johannes ”i begynnelsen”, före den tid som män­niskan kan utforska, före all mätbar tid.

”Mörkret viker och det sanna ljuset lyser redan.” Så känns det förvisso inte alltid, men Johannes vittnar om att det är så. Han ger ett exempel: ”Den som älskar sin broder förblir i lju­set”. Kärleksbudet har förnyats och fått ny kraft. Evangelisten vet att det är Anden som leder Symeon till templet och öppnar hans ögon, så att han kan säga: ”Mina ögon har skå­dat frälsningen.”

De oskyldiga barnen i Betlehem firas som martyrer, trots att de inte själva kunde be­känna tron. Tradi­tio­­nen är mycket gammal och utbredd i hela kyrkan. Kyrkan tror som hon ber. Ledd av Anden har hon firat dem som martyrer för Kristi skull. In­tuitivt eller i efterhand har hon förstått. Kris­ti offer sonar ”inte bara våra synder utan hela värl­­­dens”. Kristi offer, korsets vidun­derliga kraft, har förtrampat ondskans väl­de, också ”retroaktivt”.

”Han såg och trodde.” Den fjärde evangelisten berättar diskret om sin egen väg till tro. Det han såg, den tomma graven och de hoprullade bindlarna, blev tec­ken på att hans Herre hade uppstått. I den tron kan han sedan i sitt evangelium vittna om alla de ”tecken” han tidigare ha­de sett och hört. I en julprefation sjunger kyrkan: ”Ordet vart kött och tog sin bo­ning bland oss för att det nya ljuset, som strålar av din här­lighet, skulle skina klart för vår an­des öga”.