Kortpredikan 14 november 2023
Vish 2:23-3:9; Ps 34: 2-3, 16-19; Luk 17: 7-10
Benedictus hänvisar till tjänaren i evangeliet när han beskriver brodern på ödmjukhetens väg. Denne har blivit fri nog att bejaka också ”allt som är värdelöst och uselt” utan att knota. ”Vi har bara gjort vad vi är skyldiga att göra.”
Må vi be om nåden att upptäcka kraften och friheten i denna hållning.
Salomos Vishet säger om dem som går ödmjukhetens väg: ”De är i frid”. Redan nu ”flyger de fram som gnistor i halm”. ”Efter att ha tuktats något litet skall de få möta godhet, ty Gud satte dem på prov och fann att de var honom värdiga.”
Någon har tagit sin boning i dem och därför kan ”ingen plåga nå dem”.
För de flesta tar det tid att ta denna frihet i besittning, men tron säger att det finns någon som styr det hela, någon använder sig av prövningen för att ge oss friheten. ”Som guld i smältugnen prövade han dem, han tog emot dem som en brännoffergåva.”
Mönstret ser vi i den heliga eukaristin, det offer som är kraften i alla efterföljares offer. Över offergåvorna ber vi i denna mässa: ”Hjälp oss att med tanke och känsla leva med i Kristi lidande, som här blir närvarande”.
Vi förenar oss med Kristi offer på altaret för att själva bli det vi tar emot, Kristi kropp och blod. För att återskapas till en ”avbild av hans eget väsen”.
I slutbönen ber vi att bli uppriktiga och uthålliga i denna tjänst tack vare den ”Andens kraft, som tagit vårt innersta i besittning”.
pater Ingmar Svanteson
