Predikningar Ingmar Svanteson

”En skugga av det goda som skall komma.” Hebreerbrevet jämför det första förbundets många offer med det nya förbundets enda och fullkomliga offer. Olikheten blir tydlig, näs­­tan en kontrast. Ändå fanns det nya redan i det gamla, om än bara som en skug­ga. ”Det nya är fördolt i det gamla.”

”De menade att han var från sina sinnen.” Inte ens Jesu anhöriga kun­de utan vidare förstå hans ord och gärningar. Den som följer honom får inte alltid svar på sina frågor. De blir också flera och intensi­fiera­de. Stadsprefekten i Rom (början av 300-talet) kunde inte förstå varför den trettonåriga flic­kan Ag­nes avvisade hans frieri. Hon sade att hon var tro­lovad med Kristus.

Enligt legenden blev Henrik dräpt av en bonde som han ålagt bot­­göring för dråp. Hans reliker flyttades senare till Åbo domkyr­ka. Han firas som Finlands apostel. Henriks martyrium infogas i det offer som Kristus enligt Hebreer­bre­vet fram­bu­rit ”en gång för alla”. Kristi offer fullbordar alla det första förbundets offer. ”Skuggbil­den” ersätts av verkligheten.

”Jag skall ge dem glädje i mitt bönehus.” Det är lätt att se de negativa sidorna i kyrkan, och att fångas av bedrövelse. Men profe­ten utlovar ”glädje i mitt bönehus”. ”Vi tror på en enda, helig, katolsk och apostolisk kyrka.” Det krä­ver mera eftertanke att tro på Kyrkan än att tro på Kristus. Ett första skäl är att få vågar tala om henne som helig. Men redan Salomo ställde frågan: ”Kan Gud verkligen bo i det­ta hus som jag har byggt?”

Antonius drabbades av kallelsen till fullkomlighet, att bli helad, fri från halvhet och splittring. Han levde över hundra år. Han lärde sig genomskåda demoner­na, som kommer till oss i form av onda tankar. ”De är svaga och kan inte annat än hota. Vi skall inte alls vara räd­da för dem.” Hebreerbrevet är skrivet till dem som är på väg att tappa geis­ten. ”Förslöas inte!” Tålamod behövs för att inte för­lora vad Gud har lovat.

Han tog på sig våra sjukdomar för att vi skulle botas. Världen mår inte bra. Försöken att bota henne är valhänta och kan göra skadan värre. Det måste bli så om man inte vet vari människans avgörande sjukdom består. Läkare som stäl­ler oklar eller fel diag­nos är inte att lita på. I dagens evangelium stiger Johannes Döparen in i vitt­nes­bå­set, ställer diagnos på värl­den och vittnar om den läkare som kan bota. Han pekar på Jesus Kristus och säger: ”Där är Guds lamm som tar bort världens synd”.

Debatten i moraliska frågor pågår hela tiden. Vilka hör till de ”go­­­­da” respektive de ”on­da”, till ”de rättfärdiga” eller till ”syndarna”? De­batten på­går både i värl­den, i kyrkan och i den lilla gemen­skapen. Både bland moral­teolo­ger och ”van­ligt folk”. Det finns en skill­nad som inte kan trollas bort, en skillnad mellan goda och on­da hand­lingar, men när vi människor kallar andra människor ”goda” eller ”on­da” är det lätt att trampa fel.

Den lame i evangeliet förs till Jesus av sina vänner och firas ner ge­nom taket framför Jesus. Evangelisten berättar att Jesus in­grep ”när han såg deras (=vännernas) tro”. Att Jesus helar ute­slu­ter inte männi­skans samverkan. Tvärtom, den frigörs. Enligt Hebreerbrevet sker det genom hörsamhet och tro. Medan ohör­samhet, som leder till otro, får förödande konsekvenser. De skall ”aldrig komma in i Guds vila”.

”Genast försvann spetälskan.” Befrielsen är för Kristus ett ögonblicks verk. För oss motsvarar det den sakramentala verkligheten: Dopet, avlösningen, kommu­nionen. Men också det första tecknet på omvändelse och kallelse som erfars. Då allt är rent och klart. Den första kärleken. Men tiden går och människan har kort minne.

Hebreerbrevet har i sin inledning förkunnat Jesus som Guds Son. Dagens avsnitt säger att han också måste vara människa. Han ”måste i allt bli lik sina bröder” för att ”ta sig an dem”. Det är vad evangeliet berättar om. Jesus botar Simons svärmor som låg sjuk i feber. ”Han botade många som led av olika sjuk­domar och han drev ut många demoner.”