Predikningar Ingmar Svanteson

Skapelseverket når sin höjdpunkt i människan. Fiskarna och djuren frambringas ur vattnet och ur jorden. ”Må vatt­net och jorden frambringa levande varelser.” Om männi­skan står det att hon skapas direkt av Gud. Med an­svar för den övriga skapelsen. ”Allting lade du under hans fötter”. Högtidligt, som frukten av ett samråd, säger Gud: ”Låt oss göra männi­skor till vår avbild, till att vara oss lika”. Fäderna såg det som ett råd­slag mellan de tre Gudomspersonerna i den Heliga Treenig­heten.

Fyra veckor har vi följt Hebreerbrevet i vardagens mässor. Brevet når sin kulmen i en uppmaning: ”Vi vill genom Jesus ständigt fram­­bära lov­sång som ett offer till Gud.” Brevet har beskrivit hur Gamla förbundets offer har nått sin full­bor­­dan i Sonens evigt gällande offer.  Det passande svaret på detta offer är lovsång och tacksägelse.

Redan som ung blev Ansgar benediktinmunk i Corbie i Frankrike, men skicka­des till Corvey i Westfalen vid den tid på 800-talet när kris­tendomen började sträcka sig mot Norden. Ansgar grundade församlingar i Danmark men hade inte stor fram­­gång i sitt missionsarbete i Sverige. Det skul­­le dröja flera sek­ler innan de frö som Ansgar hade sått bar synlig frukt. Ansgar dog som ärkebiskop i Ham­burg-Bremen 865.

Två hinder på trons väg. Olika och ändå lika. Människorna i Jesu hemstad tog anstöt av hans förkunnelse och under. Han hade ju levt mitt ibland dem, vuxit upp som ett barn bland deras egna barn. De kunde inte tänka sig Gud så mänsklig och så nära. Jesus säger att ”de inte ville tro”. Deras förutfattade meningar om Gud hind­rade dem att tro.

Jesus uppväcker syna­gogföreståndaren Jairos dotter. Det är ett svar på hans enträgna bön. Jairos kastade sig ner för Jesu föt­ter. Ett stort steg för en syna­gogföreståndare. Kvinnan i evangeliet hade lidit av blödningar i tolv år. Lika många år som flic­kan har levt. Inga gyne­ko­loger hade kunnat hjälpa henne och det hade ”kostat henne allt hon ägde”. Hon ”hade hört vad som be­rät­tades om Jesus”. Det hon hört räckte för att tända trons låga i henne.

På sina vandringar passerar Jesus den judiska gränsen, in på hedniskt område. Markus beskriver en värld i den ondes våld, represente­rad av en besatt man, fångad av destruktiva krafter. Han lever bland gravar, han skriker och sar­gar sig själv. Att hans demoner skickas in i svinen förstärker ytterligare den orena atmosfären, eftersom svinen av judarna ansågs som ore­na.

Portalen till lycka. Huvudingången till en medeltida katedral har ofta en portal. Den liknar en öppen och väl­kom­nande famn, även om själva porten är trång. Portalen är ofta utsmyc­kad och vac­ker. Saligpris­ning­­­­arna är en sådan portal. Den öppnar porten till den värld som Je­sus kallar himmelriket. Jesus har gått upp på berget. Han sätter sig ner och börjar undervisa.

”Mästare, bryr du dig inte om att vi går under?” De räddhågade lärjungarna fick ett överväldigande tec­ken. Om någon ”bryr sig” så är det den Mästare som är med dem i båten. Men han ställer den rann­sakande frågan: ”Har ni ännu ingen tro?” Abraham är trons fader. ”För sin tro fick han Guds vittnesbörd.” Hans tro gav ho­nom förtröstan och mod att våga ”dra bort till ett land som skul­le bli hans, utan att veta vart han skulle komma”. Tron över­går i hopp. Hoppet i sin tur byg­­ger på tron.

”Ge akt på det ni hör”, säger Jesus. Det är också vad Hebreerbreet uppmanar till. Brevet har för­kunnat om den store översteprästen som genom sitt offer har öppnat en levan­de väg in i Guds hus. Hans bildspråk är omtumlande. Templets ”förhänge” in till det allraheli­gaste, ofta kallat ”förlåt”, brast itu när Jesus dog på korset. ”För­hänget” är en bild för Kristi ”brustna” kropp. Denna kropp har ”invigt en ny och levande väg åt oss”, så att ”vi frimodigt kan gå in i helgedo­men”.

Ljuset på Damaskusvägen förvandlade Paulus liv. Han blända­des, men fick tillbaka synen och därtill förmågan att se hela tillva­ron i det ljus som bländat honom. ”I ditt ljus ser vi ljus.” Kan vi se det Paulus såg? – Inte direkt, men det skymtar fram både i hans undervis­ning och i hans liv. Hans undervisning är hisnande och fylld av paradoxer, inte alltid lätt­be­griplig. Han kan inte dölja sin vältalighet, men det är inte den som för­vandlat världen.