Kortpredikan 6 februari 2024, SS Paul Miki och hans följeslagare, martyrer
Paul Miki och hans följeslagare, martyrer[1]
1 Kung 8: 22-23, 27-30; Ps 84: 3-5, 10-11; Mark 7: 1-13
”Kan då Gud verkligen bo på jorden?” Det är Salomos fråga när han står i det nyuppförda templet i närvaro av Israels hela församling. Salomo vet att himlarna och himlarnas himmel inte kan rymma honom. Den verklige Guden är inte som avgudarna, de som människan själv gör och använder för egna syften.
Salomos svar på sin egen fråga blir en bön. ”Men vänd dig ändå till din tjänares bön och åkallan…”. Bönen bygger på Guds eget löfte: ”Mitt namn skall vara där”.
Där befinner vi oss fortfarande, trots inkarnationen och dess förlängning i eukaristi och tabernakel.
Sakramentet blir verkligt genom att det firas i Kyrkans tro och intention av en giltigt vigd präst. Det är vår katolska tro.
Men sakramentet firas som bön. Inte ens en vigd präst gör eukaristin till en självklarhet, ännu mindre till något magiskt. Vi ber den heliga eukaristin, vi ber i tro.
I evangeliet citerar Jesus profeten Jesaja: ”Detta folk ärar mig med sina läppar, men deras hjärtan är långt ifrån mig”.
Prästen ber ställföreträdande i mässan.
”Herre vår Gud, inför ditt ansikte ber vi med ödmjukt sinne och förkrossat hjärta: Tag emot oss och låt det offer som vi frambär i dag bli dig till behag.”[2]
pater Ingmar Svanteson
[1] Paul Miki och hans 25 följeslagare korsfästes som martyrer i Nagasaki i Japan år 1597. Från korsen förlåter och ber de för sina bödlar. De uppmanar dem att omvända sig och ”ta emot det kristna dopet”.
[2] Prästens tysta bön i varje mässas offertorium.
