Kortpredikan 8 februari 2024

1 Kung 11: 4-13; Ps 106: 3-4, 35-37, 40; Mark 7: 24-30

Hur var det möjligt?

Den vise Salomos liv slutar i förnedring. På gamla da­gar lät han sig för­le­das till avfall. För sina ”utländska kvinnor” byggde han al­tare åt avgudarna Kemos och Mo­lok. Bibeln kallar dem ”styggel­ser”. Han bröt mot det första bu­det.

Det enade rike han fått i arv av David splittrades.

Hur var det möjligt? – Salomo lät sig sannolikt för­föras av den last som förstör alla andra dygder – högmodet. Han förlorade den öd­mjukhet som fått ho­nom att be om vis­het. Männi­skan blir inte öd­mjuk automa­tiskt för att hon blir gam­mal.

Den syriskfenikiska kvinnan, som ber Jesus bota sin besatta dot­ter, hade just det som Salomo förlorade på sin ålderdom.

Hon avvi­sades först av Jesu ord om att inte ta brödet från bar­nen och ge det åt hun­darna. Orden låter kränkande, men enligt Guds plan skull bud­skapet först ges åt judarna, se­dan åt hed­ningarna.

Det visste knappast kvinnan. Hon styrs av kärleken till sin dot­ter och av den tro på Jesus hon hade fått.

Hennes ivriga och ödmju­ka bön får Jesus att ändra sig. Han låter sig övervinnas av hennes ödmjukhet!

Hos denna kvinna mö­ter Jesus sitt eget mysterium, han som fräl­ste oss genom sin ödmjukhet. Och som kallade oss att få del av samma kraft. Ingenting är starkare än ödmjukheten.

Låt oss be om Jesu Kristi ödmjukhet. Inte bara en gång, utan var­je dag, så länge vi lever.

Vi gör det i varje eukaristi.

pater Ingmar Svanteson