Kortpredikan 16 februari 2024

Jes 58: 1-9a; Ps 51: 3-6a, 18-19; Matt 9: 14-15

Att ”hänga med huvudet som ett sävstrå” är ingen bra fasteöv­ning. Själv­­­­ömkan, säger fäderna, är roten till allt ont. Klagan och knot­an­de gungar på samma strå.

Den som hos andra vill ”lossa orättfärdiga bojor och lösa okets band” måste först befrias från sina egna bojor.

Bryt bröd åt din egen hungrande själ. Ersätt egna tankar med Guds tankar. Hämta dem ur hans ord! ”Vi tänker Kristi tankar”.

Skaffa rum för din husvilla och irrande själ. Gå in i ditt hjärtas kam­­­­­mare och bed till din Fader i det fördolda. Be­nedictus ”bodde hos sig själv” inför Faderns ansikte.

Begå inte våld mot din närmaste nästa, ditt eget samvete.

Det första steget på vägen till Gud är, enligt cisterciensmunken Ael­red av Rievaulx, att vara samlad i sig själv, i sitt sanna jag.

Då skall, enligt profeten, ”dina sår läkas”, så att du kan ta det andra steget, gå ut ur dig själv för att se och bistå sin nästa. Er­sätta ”kiv och split, hugg och slag”, surhet och tröghet, med kär­lekens gärning­ar, vänlighet, tålamod, allmosor och förböner.

Det bereder mark för det tredje steget, att ryckas upp över dig själv. ”Då skall ljus bryta fram för dig som en morgonrod­nad”. Göra upptäckten att brudgummen är oss närmare än vi är oss själva. ”När du ropar, skall han säga: ’Se, här är jag'”.

De tre stegen –

att vara samlad i sig själv,

att gå ut ur sig själv, till sin nästa,

att låta sig ryc­kas upp över sig själv, till Gud –

har sin källa i det vikti­gas­­te budet: Att äls­ka Gud över allting och sin nästa som sig själv.

pater Ingmar Svanteson