Bloggar

De flesta äktenskapsrådgivare, och parens pastorala beledsagare, börjar sin verksamhet i fel ände. De går den pastoralpsykologiska vägen över personlighetsanalyser och relationspedagogik. De vill tala om hur man löser oundvikliga konflikter i äktenskapet och talar om andra pars erfarenheter. Allt det kan vara bra men det är inte den religiösa vägen till äktenskapet som ett bröllopsmysterium.

Jag annonserar varje år ut kurser och samtal för par som vill gifta sig. Någon har bett mig berätta vad jag anser nödvändigt i samtalen med paren. Ibland måste man planera på olika sätt beroende på parens arbete och kanske resor. Ibland går det på lördagar ibland måste man ta till vardagskvällar. Ibland kan det finnas barn med i bilden om föräldrarna inte haft möjlighet att gifta sig först. Då måste man hjälpa till och göra det bästa av situationen!

Nej, den universella och apostoliska katolska Kyrkan kommer inte att genomföra ett ”paradigmskifte” i ”kontroversiella frågor”, som sexualmoralen och respekten för livets början och slut, även om påtryckningar görs.  Det kan bara ske om någon grupp vill ”stjäla Kyrkan från Kyrkan”. En studiegrupp under ”Synoden om den synodala kyrkan”, som nu påbörjats i sin andra del i oktober, har, enligt uppgift med påvens godkännande, tagit på sig uppgiften att lyfta fram till diskussion ”situationsetiken”, som syftar till att minimera katolsk lära om absoluta moraliska normer. Skulle man lyckas med det skulle man, vilket ändå inte är möjligt, rycka undan grunden för samvetet och samvetets beslut. Den personligt ”ärliga” uppfattningen skulle upphöjas till lag och överta Kyrkans förklaring av uppenbarad sanning. Det är en omöjlighet!

Varför inte se på Fru Gudmarssons liv som maka och mor för en gångs skull? Hennes liv som profetisk gigant utanför landets gränser, och som pilgrim till det nu så drabbade heliga landet, är redan så väl känt och hennes uppenbarelser underbart tillgängliga för den som vill läsa om hennes ”korsfästa kärlek”. Men när alla kurvor i det Europa Birgitta vakar över med sina medskyddspatroner Katarina och Edith går neråt, om vi tänker på barnfamiljerna och praktiserandet av det katolska livet, är det kanske hennes betydelse som maka och mor vi kunde ta fasta på?

Att präster inser vad encyklikan Humanae Vitae (1968) handlar om och hur viktig den är i alla kristna äktenskap är ett stort steg framåt (Flera hundra präster undertecknar fullt stöd för Humanae Vitae | Katolsk Horisont (katolsk-horisont.net)). Man måste inse att det Kyrkan undervisar om ingår i den gudomliga skapelseplanen. Det kräver andlig förberedelse och noggranna förklaringar, inte som "en känslig fråga" som var och en får bedöma efter sitt eget samvete.

Den förste katolske ärkebiskopen i Sverige var Stephanus 1164 och den siste katolske ärkebiskopen, Jakob Ulvsson, som efterträdde ärkebiskop Jöns Bengtsson Oxenstierna. Ärkebiskop Jakob studerade i Rostock och vid universitetet i Paris, blev kanik i Uppsala 1465, diakonvigdes och prästvigdes i Rom 1466. Han utsågs med påvligt tillstånd till ärkebiskop i Uppsala 1469, vigdes i Rom 1470 och mottogs samma år högtidligt i Uppsala. Av olika skäl avsade han sig ämbetet 1515 och avled 1521. Efter brytningen med Kyrkan i Rom kom Olaus Magnus (1480 - 1571) att vara ärkebiskop av Uppsala i exil till sin död i Rom.

En mycket liten del av befolkningen vill undervisa hela världen om vad man menar är rättigheter till könsneutral ”kärlek” under vissa perioder under året, ”Pridetiderna”. I denna demonstration för ”fri kärlek” och fri normkritik trumpetas budskapet ut, ”vi är bättre än ni” och ”vi har mer rätt än ni”! Haka på, häng med, kom loss och gör intryck! Vi är många! (Över en promille av befolkningen!)

Antonius den Store levde (251 - 356) större delen av sitt liv som eremit i Egypten. Han var tidigt föräldralös men hade med sin yngre syster ett betydande arv. I 20-årsåldern hörde han orden i S:t Matteus evangelium, ”Om du vill bli fullkomlig, så gå och sälj allt du har och ge åt de fattiga, då får du en skatt i himlen. Kom sedan och följ mig” (19:21). Det fick honom att välja ett asketiskt liv som senare i traditionen, både i Västkyrkan och Östkyrkan, gav honom titeln ”munklivets fader”. Pengar han hade efter föräldrarna gav han till sin systers utbildning, men också till andra jungfrur.

Frågan man ställt sig efter publiceringen på Katolsk Horisont av rapporten ”Hur kan Kyrkan få fler till altaret när antalet vigslar störtdyker” (National Catholic register) 27.7 2024, är vad Kyrkan gör eller kan göra för att få fler unga att välja äktenskapet och gifta sig i Kyrkan. Det är en fråga i USA och i andra länder och naturligtvis också i Sverige.