Bloggar

Skolor gör det inte, sjukhusen gör det inte, kommunen själv gör det inte. De politiska partierna gör det inte heller. De visar hänsyn och visar att samtycke är grundläggande för alla former av överenskommelser. Skolorna har lärt sig av de principiella misstagen på 70 - 80 – talen då lärare ålades att gå ut och demonstrera på gatorna med sina klasser och protestera mot diktaturerna.

Vi berömmer oss ofta i Sverige för att ha mötesfrihet, yttrandefrihet och åsiktsfrihet som grundläggande för det demokratiska samhället. Det är historiskt sett Franska revolutionens samhälle och Upplysningstidens filosofier som lagts till grund för den mediapolitik som vi alla vant oss vid.

En aspekt som kommer bort i framtidsutsikterna är hur de unga i den kommande barnfattiga generationen kommer att uppleva omgivningens förväntningar och krav på dem. De ska inte bara leva livet själva utan också ta socialt och ekonomiskt ansvar för föräldrar och den stora åldershöga befolkningen omkring dem. Hur kommer de att uppleva en situation som de inte själva bidragit till utan som är föräldrarnas familjesyn och det som avgjort?

Jag skickar ibland anpassade inlägg till en större dagstidning. De tackar alltid nej. Prenumeranter på Katolsk Horisont får däremot tillfälle att fundera med andra underlag. Här är ett:  Priderörelsen är inte representativ för vad folk i allmänhet tänker. Den är visserligen stark men inte möjlig utan de moderna preventivmedlen som skiljer sex från barnafödande och föräldraskap.

Priderörelsen är inte representativ för vad folk i allmänhet tänker. Den är visserligen stark men inte möjlig utan de moderna preventivmedlen som skiljer sex från barnafödande och föräldraskap. Den unga generationen är sedan länge formad av en sådan sexualsyn och lever i dess konsekvenser. Den är stark som en sekt där avvikande åsikter är uteslutna. Att som vi katoliker säger, att sexualiteten bara hör hemma i äktenskapet, har ingen betydelse för generation ”fritt sex”.

Syftet med pridemanifestationer är att bryta mot den familjeförståelse och den samhällssyn som kristendomen alltid stått för. Ungern använder det parlamentariska systemet i demokratin att försvara det kristna samhället från en hedonistisk och irreligiös påverkan på det uppväxande släktet. Gamla kristna länder - som Frankrike - har använt parlamentarismen för att grundlagsskydda aborter. Delar av den svenska riksdagen, som står fast vid abortlagstiftningen, räknar med att lägga fram förslag om eutanasi, det vill säga dödshjälp genom samhällets försorg.

Det är verkligen oroande att kärnvapen oftare nämns, och att människor vänjer sig vid tanken att dessa massförstörelsevapen finns och att de kan komma att användas ”strategiskt” – det vill säga ”kontrollerat”. Det är nu – och inte i morgon – som alla krafter måste sättas in i ett totalförbud mot användning och i ett fortsatt arbete för total avveckling av all kärnvapenpotential.

Valet av den amerikanske kardinalen Robert Prevost som påve Leo XIV den 8 maj blev svaret på mångas frågor om kontinuiteten i påveämbetet efter Paulus VI, Johannes Paulus II, Benedikt XVI och Franciskus.

Det behövs inte en marxistisk kommunistisk diktatur för att angripa Guds skönaste skapelse, familjen, man och hustru, barn och barnbarn. Banaliseringen av sexualitet som en folkhälsofråga kräver varken politisk diktatur eller massindoktrinering utan sprider sig genom en allmän normkritik och genom statsunderstödda preventivmedel och fri abort.

Frågan om receptionen av abortlagstiftningen i Sverige är inte så enkel som man kanske kan tro. Å ena sidan sammanfattas erfarenheterna enbart positivt – för kvinnan – å andra sidan visar andra inofficiella redovisningar att kvinnor ångrar sig och lider av vad de låtit ske. För oss som katoliker är i princip vår förståelse av aborten, klinisk eller medicinsk, enbart negativ, eftersom en beslutad abort i samma ögonblick utestänger från den sakramentala kommunionen.