Petrusämbetet och den ekumeniska dialogen – en framkomlig väg?
Valet av den amerikanske kardinalen Robert Prevost som påve Leo XIV den 8 maj blev svaret på mångas frågor om kontinuiteten i påveämbetet efter Paulus VI, Johannes Paulus II, Benedikt XVI och Franciskus. Påveämbetet är alltid en central fråga för enheten eftersom Jesus själv uttryckligen velat grunda sin Kyrka på Petrus som klippan och som av Jesus fått nycklarna till himmelriket. I Andra Vatikankonciliets ekumeniska anda inbjöd Johannes Paulus II alla andra kristna kyrkor att uttala sig om just påvens ämbete och ställning, genom encyklikan Ut unum sint (Att de må vara ett), 1995.
Det ekumeniska Stockholmsmötet 1925 hade då redan initierat de övergripande samtalen om vad som menas med kristen enhet. Petrus var här inte representerad. Det fanns säkert olika anledningar. En kan ha varit att frågor om enhet i tron och moralen inte var prioriterade i Stockholm. Det handlade mer om kyrkorna och freden.
Efter Andra Vatikankonciliet samlades ett mycket stort antal evangeliska kyrkor och samfund i Lausanne 1974 för att finna ett nytt uttryck för enheten med utgångspunkt från förkunnelse och evangelisation. Lausannedeklarationen blev på ett sätt en fortsättning på Stockholmsmötet 1925 och ett svar på Andra Vatikankonciliets reformprogram 1962 - 1965. Här får man inte heller glömma det stora arbete som utmynnade i den luthersk-katolska diskussionen om rättfärdiggörelsen som utgav en värdefull rapport 1994.
Kyrkornas Världsråds Limadokument 1982 fick likaledes stor betydelse för dialogen kring dopet, nattvarden och ämbetet. Det är skillnaden mellan de olika reformerna som är de verkliga utmaningarna för alla som seriöst sätter sig in i frågorna vad man menar med kristen enhet.
Jesus har ju sagt i sitt tal om den gode herden, ”Det skall bli en hjord och en herde” (Joh 10:16). Vi kan bara konstatera att den ursprungliga enheten i den apostoliska katolska kyrkan inte kunnat bevaras. Frågan alla då ställer sig är hur man kan återvinna den? Alla behöver lyssna till hans röst! (jfr Joh 10:16).
Bilaterala diskussioner ägde vid samma tid rum mellan anglikanska företrädare och katoliker med ett slutdokument 1982. Trots långtgående samsyn har man inte kunnat nå ända fram till enhet om påvens ställning. Det är erfarenhetsmässigt alltid så i all ekumenisk diskussion att påven är ”problemet”. Vilken plats har då själva påveämbetet i den diskussion som ständigt börjar på nytt? Just det faktum att påveämbetet är instiftat av Kristus, men att det diskuterats och tolkats olika, ställer en viktig fråga: ”Varför är påveämbetet unikt, men omstritt och ändå i praktiken bestående och verksamt?”
När vi nu summerar alla ekumeniska ansträngningar och möts till nya samtal under jubileumsåret för Stockholmsmötet 1925, kan vi inte bortse från allt intresse som visats för den nu bortgångne påve Franciskus och den nyvalde påve Leo XIV. Den sekulariserade världen har häpnat! Det man trodde var dött och begravt har uppstått! Det är ett tidens tecken. Påveämbetet börjar spela en ny roll i världen som går mot sitt slut. Påve Leos motto är "In Illo uno unum", vilket betyder "I Honom som är En, är vi ett".
Firandet av 100-årsjubileet av Stockholmsmötet, initierat av ärkebiskopen i Svenska kyrkan, Nathan Söderblom, nu i år innebär att frågan ställs på nytt om vad som enar de kristna. Förutsättningarna är ovanligt gynnsamma.
Andra Vatikankonciliet ville ”öppna fönstren” i Kyrkan och låta den helige Ande visa vägen genom dekretet om ekumeniken. Efter den protestantiska reformationen och den katolska motreformationen på 1600-talet sökte Katolska kyrkan framför allt försvara sig mot splittringens faror och försvara enheten. Men konciliefäderna sökte dialog i stället för åtskillnad.
Jesuitorden som grundats på 1500-talet såg sin första kallelse som orden att försvara Petrusämbetet och det katolska läroämbetet. Ordens inflytande blev snart det starkaste inom Kyrkan men ledde som en historiens ironi till att orden förbjöds på 1700-talet av just en påve. Sedan orden välkomnats tillbaka under Napoleons tid fortsatte den sin mission och verkade i hela världen för att försvara just den katolska enheten. Ordensgeneralen blev på många sätt en motpol till påven, Kyrkan hade den röda påven och den svarta påven, ordensgeneralen. Under 1900-talet inriktade sig jesuitorden mot de sociala frågorna med till exempel befrielseteologin som liknade en kyrklig marxism. Jesuiterna arbetade för att de trogna genom samvetsfriheten inte skulle vara bundna i lydnad mot påveämbetets olika uttalanden i moralfrågorna. Det blev ”fullt krig” mellan Rom och jesuiterna (se gärna boken ”The Jesuits” av Malachi Martin).
Därför var det särskilt intressant att se vad en jesuit som påve, Franciskus, skulle innebära i fråga om de etiska utmaningarna i den moderna tiden. Första Vatikankonciliet 1870 hade definierat påveämbetets myndighet inom de andliga frågorna samtidigt som Kyrkan och påvens maktställning radikalt förändrades med förlusten av kyrkostaten som funnits sedan 700-talet. Det skulle sedan visa sig att denna förlust var en välsignelse i förklädnad. Påvarna förlorade den politiska makten, som egentligen vara var en börda, men fick en desto starkare ställning i de andliga och moraliska frågorna. Påve Franciskus kom med sina ofta motsägelsefulla uttalanden att uppfattas som både förnyare och kontroversiell. Många av de frågor han tog upp diskuterades livligt långt utanför den Katolska kyrkans hierarkiska grundstruktur. Petrusämbetet kommer att bli en central fråga i den kommande ekumeniska dialogen. Frågan är vilken sorts kontinuitet som blir mest fruktbärande?
diakon Göran Fäldt
