Predikningar Ingmar Svanteson

Paulus sitter inte vid ett skrivbord och tänker. Ännu mindre grubblar han. Han faller på knä och förundras över den ofattbara ”nådegåva, som Gud gav honom med sin kraft och styrka”. Han söker olika bilder för ”den outgrundliga rikedom som finns i Kris­tus”, den kärlek som omfattar ”bredden, läng­den, höj­den eller djupet”, han kallar den ”he­la Guds fullhet”. Det är denna fullhet som skall bo i de troende, så att de kan göra långt mer än de kan tänka ut själva eller ens begära.

Aposteln mediterar över ”Den outgrundliga rikedom som finns i Kristus.” Redan i inledningen till brevet har han sagt det: ”Allt är samman­fattat i Kristus, allt i himlen och på jorden”. Denna rikedom, ”hemlighe­ten med Kris­tus”, har varit fördold i ti­digare släktled, men har nu uppenbarats för hans heliga apostlar och profeter.

”Kom ihåg”, säger aposteln till de en gång hedniska efesierna, hur det var ”på den tiden utan Kristus”. De levde ”utan hopp och utan Gud”. De var inte bara långt från Gud, de levde också skilda från varandra, i två eller flera läger, skilda åt av ”fiendskap”. Det är plågsamt, eftersom människan inte får ro utan Gud och dessutom behöver sin nästa. Hon är en gemenskapsva­rel­se.

Aposteln försöker uttrycka det enorma mysterium han för­kunnar, det som efe­sier­na fått del av. Det är som skillnaden mel­lan död och liv. ”Ni var döda… men har gjorts levande”. De, och vi, var döda ”då vi följde våra mänskliga begär och hand­lade som krop­pen och våra egna tankar ville”. Han kallar dem ”olydnadens människor” och ”vredens barn”. En konkret bild är bonden i evangeliet som bara talar med sig själv om sina välfyllda lador. Med apostelns språkbruk lever han redan bland de dö­da.

”Den som gräver en grop för andra, faller själv i den.” Fariséerna fick erfara det när de gi­ll­rade en fälla för Jesus. De ställde frågan: ”Är det rätt el­ler inte att ge kejsaren skatt?” Bakgrunden var den förhatliga skatt som romarna hade pålagt det judiska folket. Den skul­­le betalas med ett mynt, en denár, som ungefär motsvarade en dagslön. Myntet hade en bild av kejsaren och en text: ’Tiberius, son av den gudomlige Augustus’. Att betala med detta mynt uppfattades av judarna som avguderi och ett svek mot tron på den ende Gu­den.

Gud utvalde en mor för att rädda oss. Det finns något djupt mänskligt i att Kyrkan inte kun­nat glömma Marias födelsedag. Det vore ju att glömma vår mors dag. Men det tog tid att ”förstå”. Först år 1854 var tiden mogen för att teologiskt klargöra hen­nes ”ut­korelse och fullkomliga renhet”, som ju firas den åttonde de­cember, nio månader före den­na dag. Tron på hennes utkorelse fanns där hela tiden och redan på 500-talet firades hennes födelse. Liturgin kallar den ”frälsningens gry­ning”, den dag då ”räddningen för hela världen dagades”.

Paulus griper in med kraft mot den synd som Korinthierna blun­dat för och släppt in. En av de troende levde ihop med sin styv­mor. Han menade sannolikt att hans ”andlighet” gjorde det likgiltigt vad han gjorde med sin kropp. Hans andlighet ställde honom över buden. Så tänkte gnos­tikerna – och gör det fortfarande. Benedictus hänvisar till apostelns ord när det gäller andra, men lika all­var­liga förseel­ser i klostret. Både Paulus och Benedictus gör det med syn­da­rens bäs­ta för ögo­nen, men också för att hindra att det onda spri­der sig. ”Lite surdeg får hela degen att jäsa.”

”Vi tänker Kristi tankar.” Redan i början av det första brevet till korinthierna skymtar målet fram. Längre fram i sin undervisning skall Paulus beskriva det med bilden av Kristi kropp, huvudet och lemmarna. Människan blir en lem i den kropp som har Kristus som huvud. Huvudets tankar styr hela kroppens liv. Var­je lem ”tänker” Kristi tankar. Här undervisar aposteln om hur människan får kunskap om Gud. Det kan bara ske genom Guds Ande. Ingen utan Guds egen An­de vet vad som finns i Gud. Ingen utom Sonen. Och Sonen upplyser genom sin Ande.

Att efterfölja barmhärtigheten. Profeten Jeremia klagar över det uppdrag han har fått. Och mer än så. Han anklagar Gud för att ha förlett och lurat ho­nom, när han fick sin kallelse som profet. ”Du förledde mig”, säger han. I ärlighetens namn måste han tillägga: ”Jag lät mig förledas”. Men så fort­sätter han: ”Du blev mig för stark, du fick övertaget”. Han klagar eftersom han blir till åtlöje för folket när han förkunnar. ”De gör narr av mig.” Han klagar över att stän­digt tvingas ro­pa: ”Våld och förtryck!” Varje gång han talar måste han påtala folkets synder och otrohet mot förbundet. Han försöker tränga un­dan och glömma uppdraget: ”Jag bryr mig inte om att tala i hans namn”. Men då blir det som en brin­nande eld i hans innersta. Han för­mår in­te stå emot.

Det är svårt att blunda för kyrkans profetiska kallelse när vi hör dagens evan­gelium. ”Det är inte tillåtet för dig att leva ihop med…” Vad säger den profetiska kyrkan om dagens samboförhållanden, otillåt­na äk­tenskap eller homosexuella relationer? Det som bara för kort tid sedan erkändes som norm, har idag förvand­lats till något som inte ens får sägas offentligt. Må vi be om mod att i rätt tid och med rätta ord säga det som måste sä­gas. Ve den kyrka som tiger.