Predikningar Ingmar Svanteson

Profeten Jeremia var samtida med kung Sidkia, den siste ättlingen av Davids dynasti. Hans namn be­tyder: ”Jahve är min rättfärdighet”, men Sidkia levde inte upp till sitt namn. I stället var han svag och eftergiven. Profeten utlovar en rättfärdig avkomling till David som skall mot­svara nam­net.

Under de sju dagarna fram till jul låter kyrkan oss höra allt vad evan­ge­listerna berättar om tiden närmast Jesu födelse. Idag och i morgon ur Mat­teus. Resten av veckan ur Lu­kas.  Matteus vän­der sig först till en judisk läsekrets. I sin släkttavla börjar han med Ab­ra­ham, trons fader för det utvalda fol­ket.

”Jag är Herren, ingen annan finns.” Profeten vittnar grandiost om den ende sanne Guden.  Han har danat och skapat himmel och jord. Han har danat jorden till att bebos. Han styr historiens gång. Också mörkret och olyckan har han i sin hand. Teologin skall senare precisera och säga att han tillåter och använder sådant, men inte direkt ”skapar” det.

Profeten Sefanja visste att det som drabbat Nordriket också skul­le drabba Jerusalem. Han kallar henne en motsträvig och befläc­kad stad. Hon varken lyssnar till, lyder eller förtröstar på sin Her­re. Men mitt i folket finns en kvarleva, en rest, ”en fattig och ödmjuk skara”.

”Vad har du för fullmakt att göra detta?” Jesus får frågan efter att ha ren­sat templet. De som ifrågasatte Jesu fullmakt, avvi­sa­de också Jo­hannes Dö­paren. De två hänvisar till och bekräftar varandra. Den som avvi­sar lagens och lydnadens krav, gör sig blind för nåden. 

Profeten Elia förskräcker och fascinerar. Han är ”den glödande profeten”, som höll him­len stängd, avslöja­de de falska profeterna och genom sin bön lät elden för­tära det of­fer han frambar. Han dog inte utan fördes direkt till himlen ”i en flammande storm­­­by, i en vagn dragen av eldhästar”.

”Då skall frid tillflyta dig som en ström.” Vilken bild! Friden liknas vid en ström som rinner till och se­dan, enligt Jesu ord, blir en källa i hjärtats innersta. Det är löftet till den som ”ger akt på” Herrens bud. Samma löfte skymtar i företalet till Benedictus regel: ”Vänd dig bort från det on­­da och gör det goda”.

”Frukta inte du Is­raels lilla hop.” Det är tröstens ord till de bort­för­da och betryckta i Babylon. Men också till alla i det Nya förbundet som är på väg att för­lora hoppet. ”De betryckta och fattiga som förgäves söker efter vat­ten”, de får höra att Herren själv skall bönhöra dem.

”Så stor är hans makt, så väldig hans kraft, att inte en enda uteblir.” Profeten undervisar om Guds väldiga storhet och kraft. ”Lyft upp era ögon mot höjden och se: vem har skapat allt detta?” Detta väldiga kun­de göra den enskilda och ”lilla” människan ointressant och försum­bar.

Maria visste och sjunger profetiskt att alla släkten skall prisa hen­ne salig. Steg för steg har kyrkan förstått hennes roll i frälsning­en. Ängelns hälsning, ”Var hälsad, du högt benådade”, rymmer mer än en vördnadsfylld hälsning. Maria är helt fylld av nåd från första ögon­blicket av sin tillbli­velse.