Predikningar Ingmar Svanteson

När vi som benediktiner låter blicken glida över dagens läsningar märker vi hur bibelpräglad Benedictus´ regel är. Regeln har vuxit fram är Benedictus ständiga umgänge med Guds ord. Vis­sa de­lar, till exempel dess så kallade prolog, är som en mosaik av bi­belord. Första läsningen ur Ordspråksboken – ”Lyssna, böj ditt hjärta, sök…”

Knut den helige, kung i Danmark på tusentalet, mördades av sina motståndare framför altaret i S:t Albans kyrka i Odense år 1086. ­Men de ångrade sitt dåd och så firas han som martyr och landets skydd­s­­patron. En liknande maning läser vi i profeten Hoseas avslutande kapi­tel. Nordriket, Israel, skulle inte mer lita till ”Assur”, den militära och politiska makten. Men inte heller lita på sina egna ”händers verk”.

Förhållandet mellan Gud och hans folk är en kärleks­his­toria. ”När Israel var ung, fick jag honom kär.” Den första kärleken. Men tiden går, kärleken får konkurrenter och svalnar. ”Ju mer de har blivit kallade, dess mer har de dragit sig undan. De fram­bär offer åt Baalerna.” Det är också kyrkans och de troendes historia. Vem hade trott att de prästerliga övergreppen kunde ske? Men det finns på närma­re håll. Vem trodde att det skulle finnas så mycket tröghet, van­kel­mod och ren ovilja i det egna hjärtat?

Ju bättre det gick Israels land, desto präktigare avgudabilder res­te de. För Israel och Nordriket på 700-talet f.Kr. ledde det till allt djupare avfall. Människan har svårt att hantera rikedom och framgång. När ock­så politiker säger att de varit ”naiva”, bekräftar de både Skrifterna och Kyrkans lära om arvsynden. När avgudar och ideologier avslöjas i sin tomhet står folket utan ledare. När olyckorna kommer ropar folket till bergen: ”Dölj oss”, och till höjderna: ”Fall över oss”.

”När Jesus människorna, fylldes han av medlidande med dem, för de var illa medfarna och hjälplösa, som får utan herde.” De drivs hit och dit av de avgudar som sätts upp för dem och som de själva sätter upp. Det börjar i människans eget inre, även om avguden varken syns eller hörs. En liten tanke, egenproducerad eller inköpt på torget. Den verkar harmlös, men är tom och kraftlös. Den påverkar nästa tanke och kan ockupera hela människan. ”De som har gjort dem skall bli dem lika”, tomma, kraft­lösa, döda.

Profeten Amos säger det självklara, det som varje männi­skas samvete säger: ”Sök vad gott är, och inte vad ont är”. Ändå är hans budskap näs­­­tan outhärdligt: ”Herrens dag är mörker och inte ljus, den är töcken utan något solsken”. Amos går särskilt till rätta med dem som firar gudstjänst men blun­­dar för orätten och slar­var med vardagsmoralen. ”Jag git­ter inte höra ditt psal­tar­spel. Men må rätten flöda fram som vatten.”

Profeten ger exempel på en av tillvarons grundlagar, den om or­sak och verkan. ”Ryter ett lejon i skogen, om det ej har funnit nå­got rov? Faller en fågel i snaran på marken, om inget garn har bli­­­vit utlagt för den?” Allt som finns och allt som händer har en orsak. Därmed hänger allt ihop. Måste då inte allt­sammans, hela världsalltet, ha en or­sak? Men en orsak som själv är evig och utan or­sak? Alternativet vore en ”evig mate­ria”, den konsekventa ”materialismen”. Tron bekräftar tanken och bekän­ner att Gud i begynnelsen har skapat allt ur intet.

​​​​​​​Den apostoliska kyrkan är byggd med gudomlig kraft. Men Gud använder mänskliga redskap. Har det någonsin tagits större risk? Petrus befrias ur fängelset av en ängel, men i bakgrunden var det församlingen som bad ivrigt för honom. Petrus lyder ängelns befallning men tror först att det är en dröm eller en syn. Först när han sansat sig ”vet han” att Herren har räddat honom. Paulus säger om sitt liv: ”Herren bistod mig och gav mig kraft”. Han har utstått mycket och tvekar inte att räkna upp sina insatser och allt han utsatts för. Nåden visar sig tydligast i apostelns svag­het, men inte utan hans egen energiska samverkan.

"Guds härlighet är den levande människan, människans liv är att se Gud." En vidunderlig utsaga av den helige Irenaeus (d. 202), som vi visserligen inte firar liturgiskt idag eftersom det är söndag, men som väl sammanfattar dagens läsningar: "Guds härlighet är den levan­de män­­niskan, män­niskans liv är att se Gud." Hon är, som kollektbönen uttryckte det, ”ljusets barn”. Genom dopet är hon upplyst av trons ljus och har därmed möjlighet att se mer än vad de fysis­ka ögonen ser. ”Sa­­­ligt är det folk som vandrar, o Herre, i ditt ansiktes ljus”, sjöng vi i responsoriepsalmen. Hela tillvaron kan bli genomskin­lig och sakramental. Utsidan öppnar för insidan.

Med Jerusalems förstöring år 587 f.Kr. var det slut med Davids välde som ett jordiskt kungarike. Jerusalem och templet skulle visserligen byggas upp på nytt och drömmen skulle finnas kvar – löftet om ett evigt välde står ju kvar – men nu börjar vägen mot det som Jesus förkunnar och kallar Guds (kunga)rike. Inför Pila­tus sä­ger han: ”Mitt rike är av ett annat slag”. Det betyder inte ett brott med det första förbundet. Den spetälske uppmanas att visa upp sig för prästen och ge det offer som Mose har be­stämt. Inte heller betyder det likgiltighet för eller nedvärdering av det kroppsliga. Efter Bergspredikan följer hos Matteus en rad med kroppsliga och påtagliga underverk.