Predikningar Ingmar Svanteson

Augustinus skulle inte ha svårt instämma i Paulus ord: ”Eftersom världen, omgi­ven av Guds vishet, inte lärde känna Gud genom vishe­ten, beslöt Gud att ge­nom dårskapen i förkunnelsen rädda dem som tror”. Augustinus hade genom­skå­dat manikeismens grundlösa spekulationer. Hans sökande hade fört honom till trons förgårdar. Han påverkades och berördes av Ambrosius förkunnelse och av skönheten i liturgin. Han var omgiven av kristna vän­ner, vars red­barhet och ärlighet han beundrade och avundades. Han för­ak­tade sitt eget livs obeslutsamhet och oansvarighet. Men det avgöran­de fat­tades.

I inledningen till sitt förs­ta brev till korinthierna tackar Paulus för alla de gåvor Gud har berikat församlingen med. Också den heliga Monica tackar Gud när hon märker att hennes liv är på väg att fullbordas. Inte minst tackar hon för sin son Augustinus, att Gud hört hennes böner. Hon fick uppleva hans dop av den helige Am­bro­­si­us, som gjorde honom till en ka­tolsk kristen.

Paulus går strängt till rätta med dem som ”lever utan ordning”. I praktiken utnyttjar de och lever på andras arbete. Oftast handlar det om lättja, som ibland ges en förment andlig motivering – tan­ken att det är ”finare” att be än att arbeta, eller att ”frälsning­en” befriar från mödosamt arbete. Paulus motiverar inte, men drar den praktiska slutsatsen: ”Den som inte vill arbeta får inte heller äta.”

Det fanns rykten i svang i Thessalonike att Herren inte bara var nä­ra utan att ”Herrens dag är här”. En hårfin, men avgörande skill­­nad. Paulus säger: ”Tappa inte fatt­ningen och bli inte upp­skräm­da… Låt inte lura er… håll er till de läror som vi har fört vidare, munt­ligen eller i brev.” I orostider finns goda skäl att påminna sig den sunda läran, för­medlad i skriften och i traditionen.

Vi firar kyrkmässa, denna kyrkas födelsedag, hennes invigning år 1995, i år för 25 år sedan. Silverjubileum! Hon är klädd som en brud för sin brudgum. Många erfar nå­got särskilt när de träder in i det vigda kyrkorummet, men hur kan en byggnad av sten, cement och trä rymma något heligt? Redan Salomo frågar hur Gud kan bo i ett tempel byggt av människo­hand. Jesus talar ju om gudstjänst i ”ande och san­ning”. Protestanterna ifrågasatte den katolska traditionen att inviga kyrkor och me­­na­de att kyrkorummet bara var ett yttre rum för gudstjänsten, som skydd mot vä­der och vind.

Det är ett märkligt faktum att man aldrig har hört talas om Marias grav. Trots att också mindre kända helgongravar drar till sig både pil­gri­mer och visas den största omsorg. Inte heller har man nå­gon­sin hört talas om någon relik av hennes kropp.

Det tycks bekräfta vad dagens högtid bekänner och firar. Med kropp och själ är Maria upptagen till himlen. Hon ”behövde” in­te dö den kropp­­s­­liga döden, renas i skärselden och invänta allas upp­väckel­se på den yt­tersta dagen, då kropp och själ återförenas.

Vinden som lade sig. Det kan vara svårt att tro på det vi hört i detta evangelium, men det är inte svårt att se det framför sig. Matteus har berättat hur Jesus mättat de fem tusen i den öde trakten. Nu skic­kar han lärjungarna före till andra sidan sjön, medan han själv skickar hem folket och se­dan går upp på berget för att be. Vädret skiftar och det kan snabbt bli stormigt på Gene­sa­rets sjö. Lärjungarna får kämpa hela natten i motvind. Strax före gryningen kommer Jesus till dem, gående på sjön.

”Ännu måste synen vänta på sin tid”, sade profeten. Men han tillfogade ett löfte: ”synen skall inte slå fel”. Det profetordet an­vän­de grundarinnan av Jesu Moder Marias systra­skap, moder Magda Wollter, i förhoppningen att ett kloster skulle kom­ma till stånd. Klostret kom till stånd, i kraft av systrar­nas tro. Profeten sade ju: ”Den rättfärdige skall leva ge­nom sin tro”. Men ”synen” tycks ständigt vänta på sin fullbordan. Och villkoren vara desamma.

”Nineve är ödelagt, men vem kan tycka synd om det?” Profetens Nahums bok läses i mässan denna enda gång under året. Han vänder sig mot Nineve och det brutala assyriska im­pe­riet som intog Israel (Nord­riket) och gjorde Juda, (Sydriket) till en lydstat 722 f.Kr. Det dominerade och plågade hela Mellan­östern tills huvudsta­den Nineve besegrades av babylonierna och föll år 612 f.Kr. Riken, välden och ideologier har sin uppgång och kanske stor fram­gång, men deras tid är begränsad. De välden som först ver­kar omöjliga att betvinga går alla under.

Jeremias bok upprepar vad profeten sagt redan tidigare. ”Det skall gå detta hus liksom det gick Shilo.”  Alla visste vad Jeremia syftade på. Shilo hade förstörts av fi­lis­téerna under Samuels tid, då också arken föll i fiendens hand. Nu säger Jeremia att samma öde skall drabba Jerusalem! Det var som att svära i kyrkan. I stället för att höra på uppma­ningen till om­­­vän­delse, vänder sig alla mot Jere­mia. ”Du mås­te döden dö.”