Kortpredikan 17 oktober 2023, S. Ignatios av Antiochia, biskop och martyr
Rom 1: 16-25; Ps 19: 2-5; Luk 11: 37-41
I Romarbrevet förkunnar aposteln en sida av Guds rättfärdighet, som är okänd för många, då som nu. Guds rättfärdighet är inte bara dömande. Den är också skänkande, förlåtande och nyskapande. Paulus kallar den: ”en rättfärdighet från Gud”.
Den ges som en gåva och tas emot i tron på Jesus Kristus. Han kallar det ”en Guds kraft som räddar var och en som tror”.
Den erbjuds både juden och greken, eftersom alla har syndat och står under ”Guds vrede”, vilket inte betyder en känsla. Guds ”vrede” är ett utflöde av Guds helighet, vars väsen står i motsats till och förintar synden.
Paulus fortsätter med att beskriva dem som tjänar och dyrkar det skapade i stället för Skaparen. Men hans huvudärende i Romarbrevet är att förkunna trons rättfärdighet genom Kristus. Den motsvarar vad vi oftast kallar nåden.
Utan den, trons rättfärdighet/nåden, blir det fåfängt att putsa på den moraliska utsidan, medan ”det inre är fullt av vinningslystnad och ondska”, som Jesus säger till fariséerna.
Trons rättfärdighet leder inte till passivitet. Den är en kraft som förvandlar och väcker kärleken till liv.
Vi ser denna kraft lysa fram i de brev som den helige Ignatios av Antiokia skrev på sin väg till martyriet i Rom år 107. Han manar till enhet kring biskopen och den enda eukaristin.
Något glimmar som guld i Ignatios´ brev. ”Jag är ett Guds vete, och genom vilddjurens tänder blir jag mald så att jag kan visa mig vara ett rent bröd”.
Han säger: ”Det finns ett levande och talande vatten som säger från mitt inre: ’Kom till Fadern'”.
Det som glimmar hos Ignatios är inte främst modet och ivern, snarare charmen och skönheten.
Paulus skulle kalla det ”Guds kraft”, ett utflöde av Guds härlighet.
Den ges oss i varje eukaristi och tas emot i tro.
pater Ingmar Svanteson
