Kortpredikan 21 februari 2024
Jona 3: 1-10; Ps 51: 3-4, 12-13, 18-19; Luk 11: 29-32
Folket i Nineve lyssnade till profeten Jonas förkunnelse och vände om från sin onda väg.
Det finns något enkelt, renhjärtat, och kraftfullt i deras reaktion.
Vi hör ingenting om särskilda tecken. Ingen häftig dramatik, som kan omge omvändelsepredikanter. Jona var ju egentligen ovillig att fullgöra uppdraget. Han förkunnade att Nineve skulle förstöras och folket tycks ha förstått. En fasta lystes ut och även kungen satte sig i aska.
De ropade till Gud med all makt och vände om från den onda väg de hade gått.
Omvändelsens hemlighet skymtar fram. Omvändelse som svar på ett gudomligt tilltal.
Men då blir följden hisnande. Folkets omvändelse tycks ha förändrat Gud själv och hans planer att förstöra staden. Det står att ”Gud ångrade sig”. Egentligen en omöjlighet. I varje fall kan det inte ske som en följd av mänsklig manipulation.
Men om omvändelse ytterst har sin källa i Guds kärleksfulla vilja att dra oss till sig, en vilja som ”behöver” människans samverkan, då skymtar en förklaring. Gud ”väntar” på människans samverkan.
Vill jag egentligen bli omvänd? På Guds villkor?
Gud vill ingenting högre än att ge oss liv, men hindras av människans ovilja.
”Omvänd oss till dig, du vår frälsnings Gud.”
pater Ingmar Svanteson
