Predikningar Ingmar Svanteson

Frälsning på Damaskusvägen. Samtidigt firar vi Sankt Jo­sef ar­betaren. Bön och arbete. Benedictus helgar och upphöjer arbetet genom att in­fo­ga det i munkens dag­­liga rytm. Bönen hjäl­per munken att bli en bättre arbetare, och arbetet hjälper honom att bli en bättre bedjare. Arbetet har sin möda, och Benedictus tar hänsyn till brö­der­nas svagheter. Samtidigt vet han att sysslo­löshet är själens fiende.

Inte så sällan händer det att någon som kommit till tro, eller kon­ver­te­rat, ofta fylld av iver och entusiasm, efter en tid bara är borta. Andra håller ut en längre tid, men något avgörande fattas. Är det detta Jesus syftar på när han säger: ”Ingen kan komma till mig utan att Fadern som har sänt mig drar honom”? Vi kan inte ve­ta i det enskilda fallet, men frågan måste ställas. Människan kan inte bara ”bestämma sig” för att tro på Kristus och upp­tas i Kyr­kan. Tron är inte bara en viljeakt. Tron är främst ett verk av nå­den. Gud drar människan till sig genom sin Ande.

”Gud är ljus och inget mörker finns i honom.” Redan som barn fick Katarina en vision av detta ljus. Hon greps av intensiv läng­­tan efter det, och längtan bara växte. Hon kallar det hunger och törst. ”Ni måste vara törstiga för att hålla ut”. Som sin samtida, den heliga Birgitta, greps Katarina av ”glödan­de kärlek till Kristus och hans kyrka”. Hon lev­de i lyd­nad, inte ba­ra till Gud, utan också till sina föräldrar och sina över­ordnade i kyr­kan. Och dessutom till de fattiga och pestsmittade. Egenkärle­ken sattes på svält­kost sam­tidigt som den san­­na hungern och törsten växte.

Stefanos ord väcker ursinne hos dem som lyssnar till honom. – Är det så illa ställt med människan? Bär hon på ett motstånd mot sanningen? Varför avvisar hon dem som vittnar om sanningen? Är det denna människa som korsfäste Jesus och fortsätter att göra det? Är det så illa ställt med människan, som gärna tror att hon står på det go­das sida?

Stefanos var fylld av ande och kraft. När de inte kun­­de hävda sig mot ”visdomen och anden i det han sade”, skickade de fram fals­ka vittnen för att få honom fälld. Motståndet kom från de judar som sökt sig från diasporan tillbaka till Jerusalem och templet. De ville inte ha några förändringar. De ville behålla det som varit och som de nu återvänt till. De kände sig hotade av det nya som Stefanos vittnade om. Också de som varit med om brödundret och sedan söker upp Jesus i Kafarnaum söker det begränsa­de, bröd som mättar. Jesus kallar det ”förgänglig” fö­da.

”Brann inte våra hjärtan när han utlade skrifterna för oss?” Låt oss förena oss med de två lärjungarna på väg till Emmaus, som om det vore förs­ta gången vi följde dem. Det som hände då kan hända nu. De var på väg bort från Jerusalem och talade med varandra om det som hänt där under påsken. De får säll­skap av Jesus, men deras ögon är förblindade av sorg och bedrövelse. Den anony­me medvandraren frågar vad de talar om. Han spelar till och med okunnig om vad som hänt och de förun­drar sig. Som en skicklig terapeut får han dem att öppna sina hjärtan. De berättar om ”den­ne Jesus från Na­saret, mäktig i ord och gär­ning in­för Gud och hela folket”. Hur han blev utlämnad av de­ras egna överste­präs­ter och råds­herrar, dömd till döden och korsfäst, ”medan vi hoppades att han var den som skulle befria Israel”. Nu är de dessutom uppskakade, eftersom det har gått tre dagar och det hörs rykten om att han skall ha uppstått från de döda.

”Hälsa varandra med kärlekens kyss.” Det känns overkligt att tala om detta i dessa tider, men det påminner om hur omänsk­ligt det är med ”social dis­tans”. Petrus uppmanar sina brevmottagare till denna ”kärle­kens kyss”. Han gör det själv när han hälsar dem: ”Frid åt er alla”. Petrus för­med­­lar det han själv har tagit emot och kallar det ”kärlekens kyss”. I Höga Visan önskar sig bruden ”kyssar” från brudgum­mens mun. Psalmisten gör detsamma genom att lyssna till ho­nom som kal­las ”skönast bland människor” och ur vars mun det ”flödar ljuvligt tal”.

Gamaliel manar rådsmedlemmarna till eftertanke. ”Tänk er för”, sä­ger han. Han hänvisar till tidigare fanatiska upp­ror, som gått un­der efter en tid. Kanske fick Saulus, som var upp­fostrad vid Ga­maliels fötter, höra detta råd, men han ha­de då knap­past för­ståelse för sin lä­ra­res maningar. Stora rådet, särskilt sadducéerna, styrs av ursin­ne över apostlar­nas vittnesbörd, medan farisén Gamaliel resonerar klokt och för­nuftigt: ”Om detta är männi­skors påfund försvinner det av sig självt. Men är det från Gud, då kan ni inte krossa dem”.

​​​​​​​”Den som tror på Sonen har evigt liv.” Det är bud­ska­pet i Johan­nes­evangeliet. Inför Sonen avgörs människans öde, och det bör­jar redan här i tiden. Därför kan evangelisten också låta Jesus säga: ”Den som vägrar att tro på Sonen skall inte se livet, utan Guds vrede blir kvar över ho­nom”. ”Guds vrede” är inte något känslotillstånd hos Gud. Men hans rätt­fär­dighet kan inte blunda när människan handlar mot insedd san­ning, när hon mot bättre vetande förnekar Gud och hans gär­ningar. Framför allt förnekelsen av den Gud har sänt.

Situationen är nästan komisk. Stora rådet har satt apostlarna i häkte för att dagen efter kunna förhöra dem. En ängel befriar dem och de fortsätter att förkunna i templet, medan överstepräs­ter­na inte begriper vad som hänt. Hela staden surrar av rykten. Långt senare sammanfattar Johannes vad det handlar om: ”Så äl­skade Gud världen.” Men det ofattbara fortsätter att hända. När denna kärlek förkun­nas ”då älskar människorna mörkret mer än ljuset”.