predikningar

Paulus sänker sig till korinthiernas nivå. Han skryter och talar ”i dårskap”. Han är hebré, israelit och Abrahams ättling som de. Han har tjänat Kris­tus ännu mer. Hans meritlista är överväldigan­de: fängelse, spöstraff, ste­ning, skeppsbrott, faror, arbete, vaka och slit. Men så anar man listen i hans dåraktiga tal. ”Om det ändå skall skrytas, vill jag skryta med min svaghet”. Allt han har gjort är egentligen ett vittnesbörd om något annat än vad som syns, om någon annan, som verkat i hans svaghet.

Paulus vet sig ingen råd med församlingen i Korinth. De har av självutnämnda lärare låtit sig lockas bort från det evangelium han för­kun­nat för dem. Vi vet inte vari irrläran bestod. Han kallar det ”en annan Kristus”, ”en annan ande”. Han har trolovat församlingen med Kristus och ”vill överläm­na en ren jung­fru till honom”. Han vakar över församlingen ”lika svart­sjukt som Gud”. Relationen mellan Kristus och den troende tål inga riva­ler. Det är samma intensitet när Benedictus uppmanar oss att ”ingenting föredra framför kärleken till Kristus”.

"Var och en skall ge som han har beslutat i sitt hjärta." När en människas liv summeras kommer det att visa sig vara sum­man av de beslut hon fattat i livet. ”Den som sår snålt får en snål skörd och den som sår rikligt får en riklig skörd.”Aposteln vittnar om hur dessa beslut kan bli något mera än egna avgör­anden och ambitioner. Beslut kan förvandlas och omslut­as av nå­got stör­re. Den frikos­tig­e upptäcker att han i sitt hjärta har en Her­re som är frikostigheten själv.

”Var fullkomliga, så som er fader i himlen är fullkomlig.” I moderna öron verkar uppmaningen hopplöst omöjlig, men så har det inte alltid varit. Antonius fångades av den. Tänker vi efter är den det enda naturliga målet för människan. Hon är ju skapad till Guds av­bild och likhet. Fullkomlighet är att bli män­niska, helt och fullt. Paulus berättar hur det kan se ut konkret. De kristna i Makedo­nien, som själva var fattiga, ”tiggde och bad om att få vara med och hjäl­pa de heliga”. De gav ”först och främst sig själva”, se­dan ”över sin förmåga”, de gav en ”frikostighetens gåva”.

Paulus lider inte av falsk blygsamhet. Med stor frimodighet berättar han vad han duger till. Han vill vara ett gott föredöme, ingen skall kunna an­märka på hans tjänst som Guds tjänare och medhjälpare. Han har hållit ut under påfrestningar, trångmål och nöd, under prygel, vaka och svält, under då­ligt rykte och gott rykte. Han har lärt sig att använda rättfärdighetens vapen både i anfall, svärdet, och försvar, sköl­den.

I Faderns och Sonens och den helige Andes namn inleder vi denna predikan och firar den heliga Trefaldigheten. Men att tala om den Tre­enige Guden är betydligt svårare. Hur kan Gud vara både en och tre? Ställer man frågan så är upp­giften omöjlig. Det innersta i Guds väsen är otillgängligt för det mänsk­liga för­nuf­tet.

Aposteln talar om "en ny skapelse". Vi ser denna nya skapelse i jung­fru Maria. Hon är den helt och hållet rena, den alltigenom återlösta och nyskapade människan. Det skedde genom hennes son, som ”har dött för alla”, också för sin moder. Maria fick del av sin sons verk i förväg. Så förstår kyr­kan ängelns ord att hon var ”full av nåd”.

Aposteln vittnar om sina erfarenheter i Herrens tjänst. Han är an­satt, kringränd, rådvill, förföljd, slagen till mar­ken. Det är inte svårt att känna igen sig. Svårare är det att känna igen den andra sidan av hans erfaren­heter. Att hans rådvillhet inte ledde till rådlöshet, att han varken blev övergiven eller gick förlo­rad. Men så är det. Kristus har övervun­nit världen och Paulus vittnar om att ingen­ makt kan beröva honom delaktigheten i Jesu seger.