predikningar

Evangeliet förs ständigt vidare, men stöter också på ständigt motstånd. Lukas berättar hur Anden "hindrar" Paulus att förkunna i Asien. Däremot kallas han genom en dröm att passera en annan gräns: "Kom över till Makedonien och hjälp oss". Paulus lyder ”genast" och evangeliet tar steget över till Europa. Europa tycks idag ha glömt vad det en gång fick lära sig. En gång var det Kyrkan som lärde världen att fälla rätta domar. Idag tycks rol­lerna ombytta och världen dömer ut kyrkan. Och ofta med goda skäl. Kyrkan gör bot och måste göra det. - Men utan att glömma vad det i grunden handlar om.

Ett nytt rike har landat i historien. Mitt bland andra riken, folk och länder. Ett rike som står under egna lagar och inte styrs av andra makter - den heliga Kyrkan.Redan i början ställdes hon inför en svår fråga som hotade att splittra hen­ne. Lukas beskriver hur apostlarna och de äldste finner lösningen på den fråga som i Antiochia hotade att splittra henne. Han berättar om hennes märkliga auktoritet, som över­skrider nationella och etniska grän­ser. Den unga Kyrkan handlar med en oerhörd frimodighet.

”Bli kvar i min kärlek.”Bilden av vinträdet finns kvar, även om den inte nämns. Grenen måste bli kvar i vinstocken för att bära frukt. Lukas berättar om samma kärlek, men i handling. Frågan om hedningarnas omskärelse blev föremål för lång överläggning. Därefter tar Petrus till orda. Det hade varit oklokt att omedelbart ge ordet till Paulus. Kärleken är också klok.

De hednakristnas antal växte. Skulle inte också de omskäras och hålla Mose lag? I Antiochia ledde det till ständiga diskussioner som hade kunnat splittra församlingen. Man vän­der sig då till apostlarna och de äldste i Jerusalem för att få frågan utredd. Det märkliga är med vilken självklarhet detta sker. Man visste intuitivt, genom Anden, att kyrkan var större än den lokala församlingen och att apostlarna mås­te ha det avgörande ordet för att bevara kyrkans enhet.

”Känn ingen oro och tappa inte modet.”I gårdagens mässa hörde vi hur Jesus talade om Hjälparen, den helige Ande som Fadern skall sän­da. Så fortsätter han direkt: ”Frid lämnar jag kvar åt er, min frid jag er”. Allt vad Jesus är och har gjort är samlat i detta ord. Det är Andens närvaro i hans Kyr­ka och i lärjungens hjär­ta. Vi påminns om det i varje eukaristi.

Tre inblickar i samma drama. Först - Paulus fäster blicken på en lam man. Han ser att mannen har tro så att han kan bli botad. Och han blir botad med hjälp av Paulus ord. De flesta som bevittnar det ser något annat. Eftersom det sker i en gre­kisk kultur tror de att "gudarna" har stigit ner ibland dem. De kal­lar Paulus för Zeus och Barnabas för Hermes. För apostlarna blir det ett givet tillfälle att förkunna skillnaden mel­­lan "maktlösa gudar" och "den levande Guden".