predikningar

Jesus prövar dem som vill följa honom men som har blan­dade motiv: "...låt de döda begrava sina döda". Han förvarnar om det svåra: "...inget ställe att vila sitt hu­vud". Konkret till­ämpas detta i Benedictus sätt att pröva no­vi­serna. Men i Abraham gör Jesus något mera, han vädjar för dem, vars ”synd är mycket svår”.

Vägen till frihet. Frihet står högt i kurs i västerlandet. Kanske allra högst på skalan. Men när Jesus i evangeliet kallar människor att lämna allt för att följa honom - vart tar då friheten vägen? Många i en äldre generation har lämnat den krist­na vägen för att de upplevde den som förslavande. Frågan är om de gjor­de uppror mot en vrångbild. I andra läsningen hör vi hans apostel säga: ”Till frihet har Kristus befriat oss”.

Den apostoliska kyrkan är byggd med gudomlig kraft. Men Gud bygger sin kyrka med människor. Har det någonsin tagits större risk? Petrus befrias ur fängelset av en ängel, men i bakgrunden var det församlingen som bad ivrigt för honom. Petrus lyder ängelns befallning men tror först att det är en dröm eller en syn. Först när han sansat sig ”vet han” att Herren har räddat honom. Paulus säger om sitt liv: ”Herren bistod mig och gav mig kraft”. Han har utstått mycket och tvekar inte att räkna upp sina insatser och allt han utsatts för. Guds kraft visar sig i hans svag­het, men utan att han kapitulerar.

Alla bibelns profetior, bilder och utläggningar om Guds kärlek kon­cen­treras i en dramatisk händelse. Soldaten sticker sitt spjut i Jesu hjärta och därur rinner det fram blod och vatten. Gud lönar det hög­sta onda med det högsta goda. Jesu mänsk­liga hjärta är oupplös­ligt för­enat med Guds hjärta. Där­för ser Kyrkan Guds kärlek i Jesu hjärta.

Guds barmhärtiga försyn - att allt samverkar till det bästa för dem som älskar Gud - det är vår tro. Guds ledning av allt eliminerar inte människans frihet. Män­niskan kan sabo­tera allt, också försynen. Och då räcker det inte ens att man har gjort underverk i Jesu namn.