Diakon Göran Fäldt

Kära bröder och systrar, kära unga, Vi har lyssnat till slutet av Jesu avskedstal till apostlarna enligt Johannes. Är det då viktigt för oss att förstå vad som menas med ”att helgas genom sanningen”? Jesus uppenbarar sin relation till Fadern; ”liksom du har sänt mig till världen, har jag sänt dem till världen, och för deras skull helgar jag mig till ett offer, för att också de skall helgas genom sanningen” (Joh 17:16-18), är hans ord.

Vi kristna kan känna oss lugna – Jesus ger ju oss sin frid. Det kan ju hända att vi någon gång ändå undrar: ska vi fortsätta och vara med Honom? När vi går med föräldrarna och familjen till kyrkan regelbundet så är det på ett sätt en vana. Men man kan undra, ska det alltid vara en vana? Kan man gå sin egen väg men ändå ha Jesus som nära vän och vara lugn? Jag vet alldeles säkert att de som går sin egen väg förlorar lugnet efter ett tag och blir oroliga i livet. De har ingen frid. De blir envisa i sin självsäkerhet – en tid är det nytt och spännande, man får nya vänner. Men så inser man att man inte längre har friden inom sig. Man är inte lugn men man är envis och vill övertyga sig om att man kan leva på det sättet. Men jag vet, för jag har sett det så många gånger bland mina vänner: det är en lång väg tillbaka till friden därför att man har slutat vara med Jesus. Han säger till oss i dag: ”Bli kvar i min kärlek” (Joh 15: 9).

Kära bröder och systrar! ”Kom till mig så skall jag ge er frid”, säger Jesus. ”Min frid ger jag er”, säger Han i varje mässa till oss sina lärjungar. Inte den frid som världen ger, utan Guds frid. Om vi tänker efter ett litet ögonblick undrar vi snart vad denna frid är för något. ”Frid vare med er”, säger han många gånger men utan att närmare förklara det. Och vi som hans efterföljare får i samma ögonblick ett uppdrag: ”Ge varandra ett tecken på försoning och frid”. Frid, men bara tecken på frid. Det är ändå betydelsefulla ord och det är alltid en betydelsefull handling att ge Jesu frid vidare till andra, framför allt våra egna bröder och systrar i Kyrkans gemenskap. Men vi undrar hela tiden: vad för slags frid är det Jesus ger?

Kära bröder och systrar, Ibland tycker man att man kan se likheter mellan ett folks historia och vår egen personliga historia. Vi lär oss i Kyrkan till exempel att Guds utvalda folk genom Mose leddes ut från sin ofrihet hos Farao till ett nytt land, ett land Gud ville ge dem för att de skulle leva i helig frihet, eftersom Gud ville vara deras Gud, och eftersom Gud är helig. När vi ser på vårt eget liv ser vi kanske parallellen: Gud befriar oss ur en slags fångenskap där vi inte är oss själva.

Kristus är uppstånden, ja, Han är sannerligen uppstånden! Halleluja! Kära bröder och systrar i tron! Den stora glädje vi nu får uppleva i påsktiden, och allra mest under påsknatten och påskdagens morgon, är den helige Andes verk. Men borde vi inte som trogna efterföljare först säga Jesu Kristi verk? Jo, men vår tro säger oss att det är också den Helige Andes verk och det är också Faderns verk. Hur skulle det kunna vara annorlunda? Gud är ju relation. Gud är gudomlig kommunion. Gud är i sig själv gemenskap i evig kärlek!