Predikningar Thomas Idergard

Vi kan bara förstå och förkunna Guds barmhärtighet om vi förstår och förklarar vår synd och vart den riskerar leda oss. Kära systrar och bröder i Kristus, Berättelsen om aposteln Tomas tvivel kan läsas på flera sätt. Det mest uppskattade lässättet idag är emellertid väldigt begränsat. I vårt samhällsklimat präglat av skepticism – inställningen att bara det som subjektet självt kan verifiera är sant – och empirism – tron att den empiriska vetenskapen kan ge svar på allt – är det bra att söka, men aldrig att finna något som man får visa andra, och att fråga, men aldrig att hitta ett svar som kan vara allmängiltigt, dvs gälla också andra. Och i detta klimat betraktas Tomas inledande inställning som sympatisk för att den är som vår.

Kära systrar och bröder i Kristus, När jag för några år sedan bodde i Storbritannien, höll den dåvarande premiärministern David Cameron ett TV-sänt Påsk-tal. Där sammanfattade han Påskens budskap som ”vänlighet, medkänsla, hårt arbete och ansvarstagande”. Det är förstås mycket bra att politiker uppmärksammar den största kristna högtiden. Det är heller inget fel med ”vänlighet, medkänsla, hårt arbete och ansvarstagande”. Ganska många människor oavsett bakgrund och tro – från hinduer till ateister – kan nog skriva under på att det är viktiga värden. Men något sammanfattande budskap från Påsken är det absolut inte.

Är det egentligen inte mer symboliskt korrekt kristet med ett tomt kors än ett krucifix? Den Jesus Kristus vi tror på dog på ett kors – den mest förnedrande och plågsamma romerska avrättningsmetoden – men lever ju som uppstånden?

Kära systrar och bröder i Kristus, För oss katoliker har denna söndag två namn. Vi talar både om ”Palmsöndagen”, manifesterad av välsignelsen av palmkvistarna, och om ”Passionssöndagen”, manifesterad av evangeliet om Kristus passion som vi nyss hörde S:t Markus version av. Som inledning till Stilla veckan erkänner vi på detta sätt hur Kristus kungliga triumf är förenad med, ja, förutsätter, hans lidande och död.

Kära systrar och bröder i Kristus, Ett av Fastetidens stora andliga värden är att den talar klartext till oss, i en tid där individuella känslor och åsikter blivit norm, och sekulär-religiösa budskap hävdar att det som gör mig glad nog också gör Gud glad. Askonsdagen satte emellertid tonen för ett motsatt budskap: ”omvänd er och tro på evangeliet”. Att omvända sig betyder att ändra sitt sätt att tänka och agera. Enkelt uttryckt: att gå från att tro att mitt liv handlar om mig, till insikten om att det handlar om min relation till Gud, och insatser baserade på den insikten.

Kära systrar och bröder i Kristus, För det antika Israel var Jerusalems tempel mötesplatsen mellan himmel och jord, där den andliga innebörden av Edens lustgård – människans rätta tillbedjan av Gud – åter skulle kunna komma till uttryck. Tempelliturgin med djuroffer ville visa människans vilja att för sin försoning offra en symbol för det mest värdefulla, livet självt, till Gud, för att själv bättre kunna bli ett verktyg för Guds vilja i sitt liv.

Kära systrar och bröder i Kristus, De flesta troende upplever någon gång att Gud tillåter saker att hända, vilka får oss att tänka kritiskt om Gud och relationen till honom. Tydligast gäller det sjukdom och annat lidande hos våra nära. Inte för att Gud aktivt skulle ordna det, men genom det som ser ut som hans tillåtelse av att ont får hända, utmanas vår tillit till Guds godhet och kanske därmed Guds existens. Frågan att alltid ställa sig i prövningens stund, är denna: Vågar jag lita på att Gud inte bara finns utan också, genom att se evigheten där jag bara ser det som är här och nu, vet hur allt slutar – och därmed vad allt hade för mening, och hur lidandet aldrig får sista ordet?

”Säg ingenting till någon”. Vid många tillfällen i Markusevangeliet uppmanar Jesus, som vi nyss hörde, både människor och andar att inte tala högt om hans sanna identitet. Varför? Först för att undvika skvaller om att han skulle vara ännu en i raden av helare, bara mer effektiv, vilket skulle frikoppla hans mirakel från hans verkliga identitet och uppgift. Sedan för att visa att Messias, befriaren som alla väntade på, inte skulle vara någon världslig ledare för en politisk, ekonomisk, social eller ekologisk befrielse, utan istället Guds sanning och kärlek som befriar från synd och evig död. Allt han gjorde och sade, och varför, som uttryck för vem han verkligen var, visste Jesus skulle bara kunna förstås och förklaras av hans död och uppståndelse. Och när den hade ägt rum blev ju Jesus uppmaning att säga allt till alla.

Om vi inte vill missionera för vår tro behöver vi be om mer kärlek. Kära systrar och bröder i Kristus, För antikens judendom var Jerusalems tempel den viktigaste platsen i hela det skapade kosmos. Där skedde mötet mellan människa och Gud för att människan, genom offer, att ge av något värdefullt levande som representerar henne som skapad varelse, skulle försonas med Gud, genom offerhandlingens uttryck för den egna goda viljan, och återupprättas i tjänsten för Guds vilja. Templets liturgi uttryckte hoppet om att Israels folk, försonat med Gud, skulle bära Guds ljus till hela världen.

Lyssna inte på alla präster! För den här söndagen är kopplingen mellan första läsningen och evangeliet tydligare än vanligt. I första läsningen från Femte Moseboken hörde vi Gud lova Israels folk, efter uttåget från Egypten, att han ska ”låta en profet lik”Mose, den största ledaren för Israel genom tiderna, ”träda fram”. Denne ska vara större än Mose eftersom det ska vara Guds egna ord som går ur ”hans mun”. Antikens judar förstod detta som ett löfte om någon vars närhet till Gud skulle vara ännu större än Moses, om vilken det sägs att han talade förtroligt och nära med Gud så som en människa talar med en annan.