april 2020

Inte så sällan händer det att någon som kommit till tro, eller kon­ver­te­rat, ofta fylld av iver och entusiasm, efter en tid bara är borta. Andra håller ut en längre tid, men något avgörande fattas. Är det detta Jesus syftar på när han säger: ”Ingen kan komma till mig utan att Fadern som har sänt mig drar honom”? Vi kan inte ve­ta i det enskilda fallet, men frågan måste ställas. Människan kan inte bara ”bestämma sig” för att tro på Kristus och upp­tas i Kyr­kan. Tron är inte bara en viljeakt. Tron är främst ett verk av nå­den. Gud drar människan till sig genom sin Ande.

”Gud är ljus och inget mörker finns i honom.” Redan som barn fick Katarina en vision av detta ljus. Hon greps av intensiv läng­­tan efter det, och längtan bara växte. Hon kallar det hunger och törst. ”Ni måste vara törstiga för att hålla ut”. Som sin samtida, den heliga Birgitta, greps Katarina av ”glödan­de kärlek till Kristus och hans kyrka”. Hon lev­de i lyd­nad, inte ba­ra till Gud, utan också till sina föräldrar och sina över­ordnade i kyr­kan. Och dessutom till de fattiga och pestsmittade. Egenkärle­ken sattes på svält­kost sam­tidigt som den san­­na hungern och törsten växte.

Stefanos ord väcker ursinne hos dem som lyssnar till honom. – Är det så illa ställt med människan? Bär hon på ett motstånd mot sanningen? Varför avvisar hon dem som vittnar om sanningen? Är det denna människa som korsfäste Jesus och fortsätter att göra det? Är det så illa ställt med människan, som gärna tror att hon står på det go­das sida?

Stefanos var fylld av ande och kraft. När de inte kun­­de hävda sig mot ”visdomen och anden i det han sade”, skickade de fram fals­ka vittnen för att få honom fälld. Motståndet kom från de judar som sökt sig från diasporan tillbaka till Jerusalem och templet. De ville inte ha några förändringar. De ville behålla det som varit och som de nu återvänt till. De kände sig hotade av det nya som Stefanos vittnade om. Också de som varit med om brödundret och sedan söker upp Jesus i Kafarnaum söker det begränsa­de, bröd som mättar. Jesus kallar det ”förgänglig” fö­da.

”Brann inte våra hjärtan när han utlade skrifterna för oss?” Låt oss förena oss med de två lärjungarna på väg till Emmaus, som om det vore förs­ta gången vi följde dem. Det som hände då kan hända nu. De var på väg bort från Jerusalem och talade med varandra om det som hänt där under påsken. De får säll­skap av Jesus, men deras ögon är förblindade av sorg och bedrövelse. Den anony­me medvandraren frågar vad de talar om. Han spelar till och med okunnig om vad som hänt och de förun­drar sig. Som en skicklig terapeut får han dem att öppna sina hjärtan. De berättar om ”den­ne Jesus från Na­saret, mäktig i ord och gär­ning in­för Gud och hela folket”. Hur han blev utlämnad av de­ras egna överste­präs­ter och råds­herrar, dömd till döden och korsfäst, ”medan vi hoppades att han var den som skulle befria Israel”. Nu är de dessutom uppskakade, eftersom det har gått tre dagar och det hörs rykten om att han skall ha uppstått från de döda.