Predikningar Thomas Idergard

”Bön funkar alltid - men inte som vi tänker, utan alltid mycket bättre!" Kära systrar och bröder i Kristus, När jag för några år sedan bodde i London berättades om en präst som gick med sin ateistiske kompis på en boxningsmatch. Just innan drabbningen gjorde den ene boxaren korstecknet och knäppte händerna i en kort bön. Prästens ateistiske vän frågade: ”Jaha, tror du att det där fungerar?”, varvid prästen svarade: ”Ja, om han kan boxas.”

"Med S:t Newman bort från liberal kristendom till sann tro och verkligt hopp". Kära systrar och bröder i Kristus, Tron på Jesus mirakel som verkliga, historiska händelser är avgörande för kristendomen. Gud som har skapat materien och är upphov till naturlagarna vet förstås hur materian kan omvandlas och naturlagarna användas fullt ut, för att säga något om sig. Därför kan Gud låta mirakel ske som med den arameiske, dvs hedniske, generalen, i vår första läsning ur Andra Kungaboken. Den kristna bekännelsen är att Gud är ”den ende Herren” som dagens responsoriepsalm uttryckte det.

"Med kraften i Guds sanning och ömheten i Guds barmhärtighet". Dagens andra läsning påminner om vår himmelska hemhörighet, den som äkta visdom, som beskrivs i första läsningen, är en strävan mot. I evangeliet förklarar Jesus barnets hållning som föredömlig för den viktiga kunskapen och insikten. Och vad han hyllar är då vad som sågs som utmärkande för barn i Antikens värld: frånvaron av rang- och positionsbevakning (barn ansågs t o m ha sämsta rangen), lydnaden och förmågan att hänge sig.

”När du fullgör de kristna plikterna kan den lilla tron uträtta fantastiska ting". Kära systrar och bröder i Kristus, I evangeliet bad apostlarna Jesus att ge dem större tro. Och Jesus svar är att apostlarna faktiskt ber om fel sak. De behöver inte större tro. De behöver använda den tro de redan har. Jesus slår därför ett slag för den lilla tron, av samma storlek som ett senapskorn – så litet något kan vara och synas utan mikroskop – vilket faktiskt kan förstås som en svag tro. Den är, hör vi, faktiskt tillräcklig för att uträtta fantastiska ting.

Agera nu! Kära systrar och bröder i Kristus, Hur kan Jesus i sin liknelse i dagens evangelium berömma en förvaltare, som när han avskedas försöker få sympati genom att minska andras skulder till hans chef? Det är nu inte det ohederliga som Jesus berömmer, utan att förvaltaren är rask i att agera för att säkra sin egen framtid. Denna handlingskraft är förebilden för vårt kristna liv. Eftersom vi alla en dag kommer att lämna den här världen, vill Jesus att vi nu ska handla för det som kommer; göra vad jag kan för att hålla tron levande så att gemenskapen med Gud alltmer kan genomsyra mitt liv här och nu, för att få den fullt ut i evighet.

Så här bär du ditt kors och följer Jesus. Kära systrar och bröder i Kristus, För 20 år sedan, var författaren och den då uttalade ateisten Lena Andersson värd för ett sommarprogram i Sveriges Radio. I programmet, som väckte en del kritik, ifrågasatte hon välvilligheten och vänligheten hos Jesus från Nasaret, genom att citera Jesus. Bl a då från dagens evangelium, där Jesus säger att man inte kan vara hans lärjunge utan att ”hata” sin familj och sitt liv.

”Ödmjukhetens lag". Kära systrar och bröder i Kristus, Som alla andra riken styrs också Guds rike av lagar. En av de absolut viktigaste beskrivs av dagens läsningar: lagen om ödmjukhet. Den som innebär, som vi hörde av Jesus själv i evangeliet, att den ”som ödmjukar sig skall bli upphöjd”. ”Upphöjd” betyder här, för att tala med vår första läsning ur Syraks bok, att få ”nåd hos Herren”, del av Guds eviga liv. Något högre kan ju inte finnas!

Jesus kärleks eld helar genom att båda döma och omfamna. I dagens evangelium hörde vi Herren säga att han ska ”tända en eld på jorden”.  Formuleringen på grekiska, evangeliernas originalspråk, är egentligen starkare: ”kasta en eld”. Vidare hörde vi honom säga att han inte ska skapa fred utan ”splittring”. Med de här orden av Jesus framstår Gud som hård och dömande. Och att vara ”dömande” är nog vår tids enda last. Men idén att Gud för att han älskar oss också borde älska allt vi gör, stämmer inte med vad Bibeln eller den kyrkliga traditionen lär oss. Inte heller stämmer det att vi skulle möta en hård Gud i Gamla Testamentet men en snäll i det Nya.

Vår kropp – en gåva för att uttrycka Skaparens vilja. Kära systrar och bröder i Kristus, I dagens kollektbön bad Kyrkan Gud om att vi med blick mot himmelens härlighet en gång ska få ”dela den med” Jungfru Maria, och, som hon, ”med kropp och själ”. Jungfru Marias upptagning är ett exempel på vad som kallas för ”dogmutveckling” i den Katolska kyrkan. Utveckling av en dogm, trossats, handlar inte om att Kyrkan ändrar sin lära jämfört med den som apostlarna tog emot av Herren, så att Kyrkan plötsligt skulle motsäga sig själv.

”Tilliten till Jesus ger tilliten till Kyrkan som trogen förvaltare, aldrig uppfinnare". Kära systrar och bröder i Kristus, Tro är, till att börja med, detsamma som att hålla något för sant; att tro på något. En ”trygg förvissning”, enligt vår första läsning ur Salomos Vishet, ”om det vi inte kan se”, som andra läsningen ur Hebréerbrevet preciserade det. Denna typ av tro är faktiskt också, fastslog redan filosofen Platon, en nödvändig början på vetande: man håller något för sant som man sedan försöker verifiera med olika metoder.