Kyrkan i världen

I dag tisdagen den 16 april 2019 önskar vill vi av hela vårt hjärta gratulera påven emeritus Benedikt XVI på hans nittioandra födelsedag. Vi önskar honom en dag full av glädje över allt Gud givit honom i hans långa liv som betytt så mycket på så många områden och för så många, särskilt i en tid då den kristna, katolska traditionen och kulturen mött så många utmaningar, både i samhället och i Kyrkan.

Varför Kyrkan? Frågan kan låta enkel och banal, men den hörs allt oftare. Och den besvaras ofta helt enkelt: Jag behöver inte Kyrkan! Gud? Meningen med livet? Varifrån kommer vi och vart är vi på väg? Ett växande antal människor besvarar denna fråga själva, helt utan Kyrkan. Andra förtränger dessa existentiella frågor - så länge det går.

En hel rad präster, biskopar och till och med kardinaler drar sig för att förkunna Guds budskap av rädsla för att stöta bort människor. Kristi Uppståndelse kan skänka hoppet igen, även om allt ser mörkt ut, har kardinalen sagt. Prefekten för Gudstjänstskongregationen, kardinal Robert Sarah, har i en intervju liknat den aktuella situationen i Kyrkan med Långfredagen då Jesus blev förrådd.

Woodrow Wilson var president, folk körde sina T-fordar för att se Charlie Chaplin på bio och Första världskriget hade just slutat när diakon Lawrence Girard föddes 21 november 1918. Sedan han föddes för hundra år sedan har världen inte saktat in och inte han heller – i varje fall inte mycket för en hundraårig diakon.

“Skyddet av minderåriga och sårbara personer är en integrerad del av evangeliets budskap” skriver påven Franciskus i inledningen av det apostoliska brevet. Påven klargör att det är allas plikt att generöst välkomna barn och sårbara personer och att skapa en säker miljö för dem samt att prioritera deras intressen.

Kardinal Müller släppte i början av februari ett manifest för tron. Detta togs emot av många som ”ytterligare en attack mot påven”. Men det Troskongregationens tidigare prefekt vill med sitt trosmanifest är att varna för kyrkans kanske allvarligaste problem, ”relativiseringen av tron” och för ”falska kompromisser” med världen i ett fåfängt hopp om att bli accepterad, till priset av att inte ”förkunna hela sanningen”. Müllers uppmaning om trohet går till biskopar och präster, i ett dramatiskt ögonblick av förvirring och desorientering.

Målsättningen för Kyrkans ungdomsarbete är att propagera för den katolska tron så att den blir en integrerad del av individens personlighet och värdegrund. Varje individ borde, genom sättet hur han lever, vara exempel för andra vad det innebär att vara en troende katolik. I praktiken innebär det katolska barn- och ungdomsarbetet att man genom utbildning och goda exempel lär ut tron och sålunda fördjupar och stärker den.

Varje år ger Gud genom vår moder Kyrkan ”en tid av nåd, för att våra hjärtan ska förnyas i glädjefylld väntan på påskens heliga högtid. [Han] leder oss fram genom sakramenten fram mot den nådens överflöd som [han] berett åt [sina] barn” (Prefation för fasta I). Vi kan därför färdas från Påsk till Påsk mot frälsningens uppfyllande som vi redan tagit emot tack vare Kristi påskmysterium: ”I hoppet är vi räddade” (Rom 8:24). Detta frälsningsmysterium, som redan verkar i oss under vårt liv på jorden, är en dynamisk process som också omfattar historien och hela skapelsen. Som den helige Paulus säger: ”Ty skapelsen väntar otåligt på att Guds söner skall uppenbaras” (Rom 8:19). Utifrån detta perspektiv skulle jag vilja föreslå några reflektioner som kan ledsaga oss på vägen till omvändelse denna kommande fasta.

Kardinal Rainer Maria Woelki, ärkebiskop av Köln, talade den 13 februari med programledaren Martin Rothweiler om Kyrkan i Tyskland och om den pågående övergreppskrisen i världen. Den tyske kardinalen är djupt engagerad för att hålla medvetandet om Gud vid liv i den moderna världen och att bevara Kyrkans undervisning om kommunionen och andra läromässiga frågor, inklusive sexualmoralen och det mänskliga livets värdighet. Han finner också hopp i unga katolikers vittnesbörd.

Rehn flyter ut i Tibern publicerades 1967; den redogör för det stora inflytandet den tyska katolicismen haft i Rom under mitten av 1900-talet, och särskilt under Andra Vatikankonciliet. Lät Rhenfloden friskt vatten komma ut i Tiberns långsamt flytande och illaluktande vatten? Eller förorenade det Tibern med skadliga utsläpp? Det har varit den ständiga frågan under den efterkonciliära epoken som blivit alltmer relevant under påven Franciskus’ tyskvänliga pontifikat. Att förhålla sig till tyskarna har varit en nyckelfråga i Rom i generationer. Kyrkan i Tyskland är akademiskt bildad med en lång tradition med biskopar som också är teologer.