december 2019

​​​​​​​Under adventstiden tar kyrkan särskild hjälp av profeterna. Här låter profeten Jesaja oss se bortom det ”dok som höljer alla folk, och den slöja som täcker al­la folkslag”. Gud har gett oss ögon att se, men människan plågas av att inte se klart. Profeten låter oss se ett gästabud på Sions berg. Ett gästabud för alla folk, med feta, märgfulla rätter, med starkt vin, väl klarat. Döden är om­intetgjord, tårar och vanära likaså. Men det är också något mera, något som övergår även den festligaste måltid. Då skall man säga: ”Se, där är vår Gud, som vi hop­­pades på”.

​​​​​​​Till sina lärjungar säger Jesus: ”Saliga de ögon som ser vad ni ser.” Francisco Xavier, d.1552, en av de första jesuiterna, fann en öp­penhet för detta ljus, inte minst hos de barn i Bortre Orienten som han undervisade och döpte. Han fick varken tid att äta eller sova. Så ivriga var barnen att lära sig. Han lär ha döpt tio­tusentals. I brev frå­gar han sina bröder hem­ma i Europa varför de be­kym­rar sig mer om ve­ten­skapen än om att förmedla ljuset till själar som lever i mörker.

​​​​​​​Profeten Jesaja upplyser och bereder Guds folk under adventsti­den. Också vid detta klosters tioårsfirande är detta ett ord i rättan tid. Han talar om att hur den räddade skaran skall bli till ”pryd­­­nad och härlighet”. Uttrycket är en variant av arkitekternas motto för våra kloster på Maria­vall: ”ädel enkelhet”. Det gäller både utsida och insida, bå­de klos­­t­­­rets dagliga ordning och brödernas hjärtan. Inga onödiga ut­smyck­ningar och inget onödigt pratande. Kampen för det rena hjärtat är avgörande. Skönheten skymtar fram i den rena en­kel­he­ten.