Ett hav av röda hattar när kardinalerna möts i Rom i april 2024. (foto: Marco Iacubucci / Shutterstock)

Har du någonsin tillbringat en hel dag i ditt eget hem, aldrig vågat dig ut, distraherad av den ogjorda tvätten och känt dig alltmer instängd?

Det är ett recept för ångest som skapar en känsla av att checka in men inte ha någonstans att ta vägen. Människor och samhällen frodas när de går ut och lever sitt uppdrag; De stagnerar när de sluter sig inom sig själva.

Nästa påve måste kalla hela den katolska kyrkan tillbaka till sin känsla av att ha ett uppdrag, att ha blivit sänd, att behöva gå ut. Vårt uppdrag som kyrka är i grunden format av martyria, leitourgia och diakonia: att vittna om Kristi uppenbarelse så som den förmedlas i Skriften och traditionen, att erbjuda tillbedjan och främja kontemplation, och att leva i tjänst för de fattiga och marginaliserade. Vi måste vara en missionskyrka, en kyrka som inte vänder sig inåt mot sig själv utan utåt mot Gud och sin nästa.

Kyrkan är, som den alltid har varit, präglad av spänningar – mellan dynamik och slöhet, enhet och splittring, tillväxt och kris. Påvens uppgift är att i så stor utsträckning som möjligt driva på och främja de positiva dragen i kyrkan i sin tid och samtidigt motverka de negativa. Det görs bäst genom att alltid fokusera kyrkan på sitt uppdrag att vara "frälsningens universella sakrament".

Nästa påve måste kalla oss till detta. Kyrkan är som minst dynamisk när den formas av sina egna inomkyrkliga dispyter och därför inte manifesterar sig som sakrament. Den är som mest dynamisk när den lever ut sin trefaldiga uppgift att vittna, be och tjäna och är därför ett sakramentalt tecken på Kristus.

Att leva ut detta måste göras av alla katoliker, som med kardinal Gerhard Müllers ord är ”medansvariga medborgare i Guds stad". Påvens uppgift är att hjälpa till att ge energi till den globala kyrkan så att hon kan leva sitt uppdrag.

På många sätt kan spänningarna i Franciskus påvedöme spåras till klyftan mellan att vara en Evangelii Gaudium-kyrka och att vara en synodalitetskyrka. Båda har sina komplexiteter, men den förra handlade om en kyrka som lever sitt dynamiska uppdrag. Vi kan se detta i påven Franciskus många tillfällen att be om och uppsända förbön, hans uppmaning att med glädje förkunna evangeliet och hans konsekventa betoning på att tjäna de fattiga och marginaliserade.

Synodaliteten, även om den var menad att tjäna detta, kändes alltför ofta som ett ändlöst pastoralt rådsmöte om hur man ska vara ett pastoralt råd. Med hjälp av det bästa från Franciskus påvedöme behöver vår nästa påve vara en Evangelii Gaudium-påve mer än en synodalitetspåve.

Påven kan inte göra oss evangeliska, bedjande och barmhärtiga – men han kan kalla oss till dessa handlingar och fungera som en källa till enhet. Jag tror att nästa påve kan göra detta bäst genom att omfamna vad jag skulle kalla en traditionalism från Andra Vatikankonciliet – vilket är vad som i grunden formade Johannes Paulus II:s och Benedictus XVI:s påvedömen – och genom att uppmuntra insatser som Word on Fire, FOCUS-missionärer, katolska studieprogram och den dynamiska, snabbt växande kyrkan i Afrika. En sådan traditionalism från Andra Vatikankonciliet har inget intresse av en fästningskyrka, men är inte heller intresserad av att kapitulera för världen. Som sakrament måste den katolska kyrkan i stället sträva efter att möta och förvandla världen.

Nästa påve – i ord och handling och trohet mot traditionen – måste kalla oss att gå ut till Gud i tillbedjan och sakrament, till troende och icke-troende i att undervisa hela tron, och de minsta och mest bortglömda i tjänst.

Vi kan inte förbli instängda i vårt kyrkliga käbbel. Påven behöver öppna kyrkans dörrar så att hennes medlemmar mer fullständigt kan leva vårt vittnesbörd, vår tillbedjan och vårt tjänande.

Terence Sweeney

Terence Sweeney är biträdande professor vid Honors Program and Humanities Department vid Villanova University.

Till svenska, maj 2025, Eva-Lotta Svensson

Inlägget kommer från sidan www.ncregister.com

Direktlänk till inlägget klicka här

Video: Konklaven 2025