Ankomsten som förvandlar människans väntan. Människan är en väntande varelse. Väntan är hennes öde. Inte bara i smått, som när vi väntar på bussen eller i telefonkön, inte bara väntan på att hälsan skall bli bättre och prob­lemen få en lösning. Det började redan vid födseln. Barnet måste växa till. Den unge vän­tar på att bli vu­xen. Den vuxne på att fullborda sitt liv. Men inte heller ett fullbordat liv på jorden tillgodoser hennes innersta väntan och längtan. Väntan finns nerlagd i hennes in­ner­sta. Människan är inte nöjd med mindre än honom som skapat henne. ”Du, Her­re,” säger Augus­tinus, ”har skapat mig till dig och mitt hjärta är oroligt till dess det fin­ner ro i dig.”

”Var på er vakt så att inte era sinnen fördunklas… be att ni kan stå upprätta inför Människosonen.” Det är inte bara en moralisk appell. Vi har hört profeten Daniel vittna om att Människosonens rike ald­rig skall gå under. Idag säger profeten detsamma om folket, ”den Högstes heliga folk. Dess rike skall vara ett evigt rike, och alla välden skall tjäna och lyda det”.

Profeten Daniel ser hela världshistorien och dess välden och riken. De fram­ställs som olika djur­liknande gestalter. Alla väl­den och riken har sin tid. Alla går under när deras tid är ute. Därefter ser han en tron sättas fram. ”En som var gammal” intar tronen. ”Böc­­­­ker blev öppnade”. Historien följer inte godtyckliga lagar. Någon leder histo­rien och en slutlig dom skall fällas.