Vår i många avseenden kritiserade tid – brottsligheten, den psykiska ohälsan, könsdysforin, på sina håll slavlika arbetsförhållanden, har ändå vunnit i respekten för människan som subjekt, inte objekt. Människor i Sverige är inte längre undersåtar utan medborgare. Allt tar sin början där det börjar. Synen på det växande barnet under havandeskapet är helt annan än den varit under 30-talet och tidigare. Man förstår nu att relationen med modern är levande från båda håll under barnets första tid före födseln. Vinsten är enorm i jämförelse med en inställning till barnet som förr bara skulle ha sin näring och att mamman bara skulle vara noga med vad hon åt och drack och hur hon rörde sig fysiskt. Barnet var en passiv mottagare av näring från modern.

Uppenbart är det för vem som helst som observerar det moderna sociala livet, att någonting mer än några kateketiska grundsatser behövs för att pastoralt hjälpa paren och familjerna att hålla ihop och vara fruktbärande. Vi har bakom oss familjeåret med Amoris Laetitia och vi vet att stora ansträngningar görs i Kyrkan för att mer effektivt bistå de unga paren som är Kyrkans framtid. Herdabrevet inriktar sig på den väsentliga grunden för alla äktenskap – den mänskliga sexualiteten.

Kommuner planerar för sommarens årliga parader med flaggor i regnbågens färger. Är det parader för stolthet eller högmod? Vad för slags ”rätt” bekänner man sig till? Den ”ärliga” paraden för rätten till fri kärlek säger att det egentligen handlar om fritt sex oavsett kön och ansvar för barn. Om det handlade om rätten till romantiska förhållanden i sig, skulle det inte vara kontroversiellt.