Predikningar Ingmar Svanteson

"Den levande Gudens församling, sanningens pelare och grund­val.” Trots alla Kyrkans mänskliga brister, idag och genom historien, är hon sanningens grundval och pelare. Hon har inte själv tagit eller själv till­skrivit sig denna auk­toritet. Hon lyser inte med eget ljus. Hon har förvisso ofta missbrukat sin auktoritet, men det ändrar inte Her­rens plan, hur riskabel den än kan tyckas vara i våra ögon. Kyrkan har fått både auktoritet och ljus från den Herre som grundat henne. ”Hans härlighet av­speg­lar sig i kyr­kans ansikte.”

​​​​​​​Hildegard av Bingen (1100-talet) upphöjdes av Benedikt XVI till kyr­ko­lärare. För Hildegard var Gud inte skild från sin skapelse. Hon fann ho­nom i den, i stenar, i djur och växter, framför allt i människorna, samtidigt som hon visste att Gud står över allt. Hon blev inte panteist. Hon såg, förun­d­­rades, men tillbad Gud, honom allena. Hennes synförmåga och andra gåvor hade formats av Skriften, av litur­gin och av kyr­ko­fä­derna.

​​​​​​​Under 200-talet sköljde vågor av förföljelse över den kristna kyrkan. Påven Cornelius dog i landsförvisning. Biskopen Cyprianus blev halshuggen. De nämns båda tillsammans i den första eukaristiska bönen. De kallas "okuvliga vittnen för sanningen". Cyprianus uppmuntrar i ett brev de blivande martyrerna: "Hur saligt är inte det fängelse som sänder Guds människor till himmelen. Må vi förakta det närvarande och blott tänka på det tillkomman­de, på det eviga rikets lön, på Herrens om­­famning och välkomstkyss, på åsynen av Gud."

Ett ord att lita på – Lukas femtonde kapitel. Få texter skimrar så av Guds barmhärtighet som Lukas femtonde kapitel. Inga av Je­su liknelser är väl så kända som dessa tre om det förlorade fåret, det borttap­pa­de sil­vermyntet och den förlorade sonen. Kapitlet har kallats evangeliets hjärta. Med apos­teln i andra läsningen kan vi säga: ”Detta är ett ord att lita på och värt att ta till sig, Kris­tus Jesus har kommit till världen för att rädda syn­da­re”.

Jesu Moder Marias kloster invigdes denna dag, året var 1991. Mässan firades i klostergården i strålande sol (kyrkan var då ännu inte byggd). En lång rad av gratulanter köade. En ivrig gra­tulant, tillika donator av marken, skyndade fram och utropade: "Himlen har landat!" Ofta har man sett klostrets inre gård som en bild för paradisets trädgård. Det strider inte mot att klostret ställdes under korsets tec­ken.

​​​​​​​Chrysostomos är inte bara känd för sin vältalighet, därav till­nam­net "gyllen­mun", han var också modig. Hans försvar för den san­na tron och för de fattiga gjorde att han som patriark i Konstan­tin­o­pel drevs i landsflykt. Kejsarinnan Eudoxia tålde inte hans kri­tik. Han fruktade inte motstånd, förlust av ägodelar eller dö­den. Han för­ak­tade världens fasor och nöjen. Mak­­­ternas raseri liknade han vid spindel­väv. Han kunde med Paulus säga: ”Jag tackar honom som har gett mig kraft”.

Dagens två läsningar målar två bilder. Paulus förmanar den krist­na församlingen att dra konsekvenserna av sin tro. Jesus uppma­nar ”dem som vill lyssna” att ”vara barmhärtiga”. Bilderna kan förvisso problematiseras. Skall hustrun som miss­hand­las av sin man vända andra kinden till? Skall kriminali­tet och våld ta över våra gator? Också ett kloster behöver en ordning ”för att utrota fel och bevara kärleken”.

​​​​​​​”Ni har ju dött, och ni lever ett osynligt liv tillsam­mans med Kris­tus hos Gud”. Paulus drar konsekvenserna av det han sagt i bör­jan av sitt brev till kolosserna. Genom tron och do­pet har de dött från ett sätt att leva och gått in i ett nytt. Men det gamla levnadssättet upphör in­te utan vår medverkan. Paulus säger att det gamla måste ”dödas: otukt, orenhet, lidelser och onda lustar och själviskheten, detta avguderi”. Den själviske har sig själv som avgud.

​​​​​​​"Det gick ut kraft från honom." Paulus förklarar hur det är möjligt. "I honom har hela den gudomliga fullheten förkroppsligats och tagit sin boning." Johannes säger: ”Ordet blev kött och tog sin boning i honom”. Psaltaren sjunger: ”En gång har Gud talat”. Hela Guds fullhet i en enda människa, i ett enda ord.

​​​​​​​Kristus botar mannen med en förtvinad högerhand. Kristus är Guds ”högra hand”, som helar människan. Mannens högra hand repre­senterar människan i hennes svaghet resp. kraft. Den ”helade” människan ser vi i den glädje som lyser fram i Pauli brev. Paulus vittnar om honom som rymmer vishetens och kun­ska­pens alla skatter, men det står ännu under hoppets förtec­ken.