Kortpredikan 25 juli 2020, S. Jakob, apostel
2 Kor 4: 7-15; Ps 126; Matt 20: 20-28
Jakob och Johannes vet ännu inte att de har sin skatt i lerkärl. De hör inte det förmätna i deras mors fråga om de förnämsta platserna. De känner ännu inte sin svaghet och sitt totala beroende.
Ändå bejakar Jesus deras beredskap att dricka lidandets bägare. Han tar emot deras föresats, trots att deras iver ännu var oerfaren och högmodig.
Paulus förklarar varför skatten finns i svaga lerkärl. Lärjungens väg börjar inte med uppståndelse och ära. Att imponeras av sådant kräver ingen tro.
Vägen börjar i ”Galileen”, i tro på den Jesus som förkunnade och kallade till efterföljelse och lidande. Allt han sade och gjorde kunde bortförklaras. Korset var anstötligt. Det kan bara tas emot i tro. Som uppstånden visade han sig bara för sina lärjungar. ”Jag tror, därför talar jag.” Också i prövningen.
Den kristnes liv är fyllt av svaghet och utsatt för motstånd, yttre och inre. Men lerkärlet rymmer en skatt.
”Den väldiga kraften skall vara Guds och inte komma från mig.” Vi vet det teoretiskt, men det tar tid innan lärjungen förstår det i hjärtat. För de flesta tar det tid att bli ödmjuk.
När insikten om svagheten växer, när vi frestas av uppgivenhet, behöver frimodigheten få stöd. Utan att svagheten trollas bort.
Apostelns ord är ett kärvt bröd, men det förmedlar kraft och frimodighet: ”Rådvill, men inte rådlös, förföljd men inte övergiven, slagen till marken men inte förlorad.”
Kallelsen till helighet är oerhörd: ”Jesu liv skall bli synligt i min kropp”, säger aposteln.
Inte för min, utan för kyrkans skull: ”Allt sker för er skull” säger aposteln till de troende, ”för att nåden skall nå allt fler och väcka en överflödande tacksamhet till Guds ära”.
”Rådvill, men inte rådlös, förföljd men inte övergiven, slagen till marken men inte förlorad.”
pater Ingmar Svanteson
