Predikningar Ingmar Svanteson

Med Jerusalems förstöring år 587 f.Kr. var det slut med Davids välde som ett jordiskt kungarike. Jerusalem och templet skulle visserligen byggas upp på nytt och drömmen skulle finnas kvar – löftet om ett evigt välde står ju kvar – men nu börjar vägen mot det som Jesus förkunnar och kallar Guds (kunga)rike. Inför Pila­tus sä­ger han: ”Mitt rike är av ett annat slag”. Det betyder inte ett brott med det första förbundet. Den spetälske uppmanas att visa upp sig för prästen och ge det offer som Mose har be­stämt. Inte heller betyder det likgiltighet för eller nedvärdering av det kroppsliga. Efter Bergspredikan följer hos Matteus en rad med kroppsliga och påtagliga underverk.

Människor uträttar mycket. Men vilka handlingar består? På 500-talet f.Kr. hände det otänkbara med Jerusalem och dess tempel. Den babyloniske ko­nungen intog staden och berövade tem­p­let alla dess skatter; kung­en och de flesta i folket fördes bort i fång­enskap. Endast ”de obetydligaste av folket lämnades kvar”. I morgon skall vi höra hur templet och hela sta­den bränns ner. I slutet av Bergspredikan talar Jesus om det hus som rasar, och raset blev stort.

När den helige Benedictus byggde två kapell på Monte Cassino, vigde han det ena åt Johannes Döparen. Munkarna kände igen sin kallelse i hans och de andra profeter­nas. En ”vass pil, dold i ett koger”. Om vi jämför profeten med prästen ser vi profetens kallelse tyd­ligare. Prästens kallelse måste bekräftas och helgas av Kyr­kan. Pro­feten får den direkt från Gud. Ibland redan innan han el­ler hon är född.

Assyrien hade intagit Nordriket år 721 f. Kr. Nu, 20 år senare, ho­tas också Juda rike och Jerusalem. Kung Hiskia får ett hotfullt och sarkastiskt brev från den assyriske kungen. ’Skulle du bli räd­­dad, när alla andra gått till spil­lo?’ När kungen läst brevet gick han in i Herrens hus och ”bredde ut brevet inför Herrens ansikte”. Så på­minner han sig Guds makt och barmhärtighet. Han får ett löfte om hjälp ge­nom profeten Je­saja. En ängel griper in och fienden drar sig tillbaka. Historikerna bekräftar att en farsot har ägt rum. Det ena utesluter inte det and­ra.

John Fischer och Thomas More blev båda martyrer i 1500-talets England för sin trohet mot påven som kyrkans överhuvud. De var inga ”påvefanatiker” utan humanister som sökte reforme­ra kyrkan. Men de motsatte sig Henrik VIII:s ogil­tiga äktenskap och vägrade att er­kän­na kungen som kyrkans överhuvud. De kom­pro­missa­de inte med sitt samvete. När vi hör förbudet att döma vår nästa kan det bli en blöt filt, som kväver kla­ra ord i moralfrågor, även om det råkar handla om en kung. Att förmana syn­da­ren hör till de kristna barmhärtighetsver­ken.

Gudsfruktan driver ut människofruktan. Tre gånger i detta korta evangelium upprepar Jesus samma maning: Var inte rädda! Det är ett tröstande budskap i en hotfull värld. Men det är inget alibi för naivitet. Hoten är verkliga och människan måste välja vem hon litar på. En svensk röst har sagt: ”Den rätt kan läsa sitt Fader vår, han rädes varken fan eller trollen”. Medan den som för­söker anpassa sig och va­ra vän med allt och alla blir till slut blir ensam och utan skydd. Gudsfruktan behövs. Det är den som driver ut människofruktan. Det är därför Jesus säger: Var inte rädda!

Denna minnesdag har sitt historiska ursprung i Fatima (Portu­gal) 1917, där Maria uppenbarade sig för tre barn, med upp­maning till bot, rosenkransbön och att världen skulle hel­gas åt hennes rena hjärta. Nu är minnesdagen förlagd till da­gen efter Jesu hjärtas dag. Ma­rias rena hjär­ta har sin källa i Sonens. Minnesdagen liknar högti­den den 8 december, Jung­­fru Marias utkorelse och full­komliga renhet, som firar hur Gud i Ma­ria bereder en värdig boning åt sin Son. Idag firar kyrkan hur Maria tar emot Guds utko­relse och nåd.

Guds kärlek har sin rot i hans vilja. Han älskar genom att han ”vill” människorna och deras bästa. Men det kan i våra öron låta distanserat och kyligt. Jesus älskade människorna genom sina ord och hand­lingar. Men gång på gång hör vi att också hans känslor var med som driv­kraft: medlidande, vrede, gråt, sorg… Bibeln samlar både vilja, tanke och känsla i ordet hjärta. Viljan att älska har färg, kraft, intensitet och värme. När kyrkan firar och tillber Jesu hjärta ser hon i hans mänskliga hjärta den gudomliga kärleken. Kristi gudom var oupplösligt för­enad med Jesus som människa.

Elia var den glödande profeten. Hans ord flammade som en fack­la, dömande, luttrande och renande. Vad skulle han säga idag? Men han fick lära sig att Gud också bod­de i den ”sak­ta susning­en”. Den vise Syrak säger att Elia skall ”mildra vreden in­nan den blossar upp och vända faderns hjärta till hans son”, ett ord som också möter hos pro­feten Ma­laki (4:6) och om Johannes Döpa­ren (Luk 1:17). Det är vad som sker i den bön som Jesus lär sina lärjungar.

Profeten Elia tas upp i himlen inför sin efterföljare Eli­shas ö­gon. Men dessförinnan ger han honom ett gene­röst er­bju­­dan­de: ”Be mig om vad jag skall göra för dig, innan jag blir tagen ifrån dig.” Elisha ber frimodigt om ”en dubbel arvslott av hans an­de”. Det var enligt Mose lag den lott som tillföll ”den först­födde”. Elias kraft överförs på hans efterföljare. När Eli­sha slår på vattnet med Elias mantel delar det sig och han kan gå över Jordan. Är detta inte en profetia om vad som ges åt apost­lar­na sedan de sett Jesus fara upp till himlen?